Aftonbladet – 1 juni 1874, sida 3

vid fönstret i Whiteklubben, hvarest öfver. sten med förkärlek vistades och der hans omdöme, vare sig det rörde en skönhet en tafla eller en opera, betraktades som stående lag. Han ryckte på axlarne, då jag sanningsenligt berättade honom Almas lefnadshistoria och hennes ursprungliga bekantskap med de Vigne. sFöga glädje blir resultatet af deras återseende och umgänge — åtminstone för hehne; han finner sig road till en tid, sedan följa förebråelser — kanske rent af sam vetsqval, ty han är mycket ädelsinnad — derpä skilsmessa och glömska. Det tror jag knappast! De Vigne har en gång alltför dyrt fått plikta för sina passioner för att han skulle tillåta dem någon sin mer gripa förnuftets tyglar. Min käre vän! utropade Sabretasche otåligt tror du väl, att om icke åskslaget dödat Phaöton, han, för det bowleversement och den eldsvåda han orsakade, skulle af stått från att så ofta solen tillät det köra fadrens char? Kanske icke, men de Vigne är enligt min åsigt fullkomligt stålsatt mot allt hvad qvinna heter. Trefusis kön kan i hans ögon ej ega några goda egenskaper och den vård han tager om Alma Tressilian härflyter blott af vänskap för den aflidne morfadren och deltagande för den unga flickans värplösa ställning. Vänskap och deltagande! Du, en verldserfaren man, Arthur, kan ej mena hvad du säger; intet föreniogsband man och qvinna emellan är skörare än detta, och de Vigne med sin protegå går för visso på en farlig mina. Som endera dagen skall springa under demlv