Aftonbladet – 28 maj 1874, sida 3

Den förflutna veckan afelutade riksdagen och öppnade den vackra årstiden, hvilka begge högtidliga handlingar fullbordades af konungen sjelf, den förra på rikssalen och den senare på Djurgården. Det var dock endast vid riksdagsafslutnivger, som konungakronan begagnades; vid den vackra ärstidens öppnande syntes ingen sådan, icke ens en liten lätt sommarkrona, som kanske dock varit på sin plats den dagen. Djurgårdens ekar hade ej heller gjort siva kronor i ordning, men de lära vara beställda och väntas färdiga fram emot midsommar, möjligtvis ännu ti digare. För öfrigt hafva herrarne i kopun gens kansli fått en kunglig krona på ryggen, hvaremot de gamla käporna äro full komligt bortlagda och sannolikt komma att öfvergå till den kungliga teaterns garderob eller kanske inköpas af hr Stjernström, då ban får sin teater färdig. Kåpornas bortläggande är verkligen en högst anmärkningsvärd tilldragelse, som otvifvelaktigt icke varder utan sina sociala följder. Nu mera äro härolderna af konungens kansli klädda i den vanliga kansliuniformen och bära såsom utmärkelsetecken endast ett blått sammetsskärp öfver axeln med riksvapvet på bröstet och en kunglig krona på ryggen — finis coronat opus. Dat hela tager gig ganska bra ut på en ung vacker karl och har radan vunnit damernas odelade bifall. Vi stockholmare känna naturligtvis en viss torahet efter den upphörda riksdagen, och bade vi icke Strömparterren, Blanch och Berns, Lagergren och Kung Carl, Hasselbacken, Alhambra, Novilla och Bsllmansro samt några andra dussin glada tlliflyktsorter, skulle vi ännu mer sakna riksdagsläktaren. Vifåejmer höra grefve Sparres och hr Philipsons kamp om tillvaron, som var af så stort intresse. Frågan gälde hr Philipsons tillvaro ilagutskottet vid ett visst tillfälle. Grefve Sparre förnekade denva tillvaro, under det hr Philipson bestred detta förnekande och kämpade för sin momentana existens i utskottet, hvilket gaf läktaren en glad stund. Sådant der har man nu ej mer att tillgå, åtminstone icke på nära håil. Vill man nu se en ädel täflan, måste man förflytta sig ända ut till Ladugårdsgärdet för att åskåda kappridterna, och det finnes personer, som påstå att dessa ädla öfningar likväl icke äro af samma intresse, som en steeplechase i någon at kamrarne. Tycke och smak kan ingen förta. Väderleken väntade endast på att konungen skulle öppna den vackra ärstiden för att genast derefter öfvergå från en ganska kylig och mulen sinnesstämning till en varm och riktigt strålande glad. Bostadsbristen läter kanske nu känna sig mindre härd, då det börjar varda hus i hvarje buske. Man flyttar helt enkelt ut på landet och lemnar husvärdarne qvar i staden. Man dricker sitt friska källvatten och låter stadsfullmäktige sjelfva pinas med vattenlednings vätskan, och när det varder allt för svärt, är man nog mensklig att låta äfven husvärdarne få andas litet frisk luft och kommunalråden få komma ut och smaka på