Aftonbladet – 28 maj 1874, sida 2

STOCKHOLM den 28 Maj. De med dagens post hitkomnpa norska tidningarna innehålla nu den förut pr tele graf hitkomna underrättelsen om att K. M:t vägrat sanktion på stortingets beslut om statsrådens deltagande i stortingets för handlingar. Det oppositionella Dagbladet, som närmast uttrycker åsigterna och upp fattniogen inom Sverdrups parti, meddelar blott i korthet notisen och har intet utta lande i ämnet. Det en just milieux-ständ punkt intagande Aftenbladet yttrar heller intet om saker. Det ultraministeriella oMorgenbladet uttalar sitt obetingade gil lande af beslutet, emedan den ifrågasatta reformen skulle vara af långt större om. fattning och betydelse, än de flesta bland dem, som röstat derför, föreställa sig, och elideles ändra det nuvarande förhållandet statsmakterna emellan. Aftenposten ut: talar sig om det ifrågavsrande regeringsbeslutet på följande sätt: aDetta resuliat var redan länge förutsedt och var väl också det enda, hvartill H. M. enligt de för handen varande omständighe terna rimligen kunde tänkas skola komma. H. M. hade vid framställandet af den kongl. propositionen på det otvetydigaste gifvit till känna, att denna sak först nästa stor tingstermin vore mogen till afgörande, och att ett enskildt grundlagsförslag, fom var bygdt på andra förutsättningar, icke nu kunde påräkna nådigst bifall. Så mycket besynnerligare var en och annans tro, att H. M. genast skulle vara villig att frångå icke blott propositionen, utan äfven den föreskrifna grundlagsenliga betänketiden för folket genom att nu sanktionera stortings beslutet. Att vilja påstå, att situationen efter propositionens framställande helt och bället hade förändrat sig, eller att det var klart, att de i denna uppställda garantierna voro dömda till döden, visar blott, att man icke har förstått det nödvändiga sammanhang, som mäste finnas mellan en regeriugshandlings början och afslu tande, Icke heller kan det med sanning påstås, att det enskilda förslagets tanke oupphörligt har varit i tillväxt; ty det nakna faktum var dock obestridligt, att den grundlagsenliga pluraliteten vid den slutliga voteringen visade sig så knapp som mijligt, och att majoriteten i sjelfva verket hade förlorat 6 röster sedan förra gången. Det lojalaste beteendet ä stortingets sida skulle ovilkorligen ha varit, att behandlingen af det enskilda förslaget hade blifvit uppskjuten till gamma tid, då propositionen grundlagsenligt kunde komma under behandling; men när stortinget icke på minsta sätt har velat fästa detta berättigade afseende på konungamakten, tyckes let verkligen vara mer än anspräksfullt att vänta, att konungamakten skulle vilja gifva vika för hvarje ogrannlaga förflugenhet.