Aftonbladet – 23 maj 1874, sida 3

pjer, som af Wieselgren antagits vara urbilden till Börks stycke, kommer för öfrigt hr K. till det resultat, att man här verk ligen har att göra med ett svenskt original. Äfven tvenne andra franska tragedi författare, yttrar utgifvaren, hafva behandlat samma ämne som De la Taille (den af Wieselgren citerade), nemwligen Alex. Hardy. La Mort de Daire 1619 och Thomas Corneille, Darius 1659. Med ingendera af dessa har Bork nägonting gemensamt. Nägon tysk pjes, svm kunnat tjena Börk till förebild, hafva vi förgäfves eftersökt. Resultatet synes blifva att Da:ii Särge-spel verkligen är svenskt origiral, visserligen i Cartii fotspår; ehurn vi icke kusnaförneka möjligheten, att Börk kan hafva läst De la Tailles Darius och deraf emotta git någon impuls. Bork uppträdde sjelf som skådespelare och tillhörde det antal Upsalastudenter som, enligthvad Dahigienisina anteckningar om Stockholms teatrar gör troligt, sannolikt på hög uppmuntran 1686 begätvo sig till bufvnodstaden för att der offentligen uppföra sina skådespel. Bland sällskapets öfriga medlemmar, hvilkas antal under teaterns sexåriga verksamhet uppgick till ett zpar hundra, äro biott få till namnet kända. Någon skådespelerska fanns ej vid truppen och qvinnoroller utfördes — såsom förut varit brokligt äfven i utlandet — af de yngsta och till utseendet lämpligaste manliga medlemmar. Att uppträda på scenen inför allmänheten, var redan för de unga männen ett vågadt företag, som af minga rönte ett allt annat än välvilligt bedömande. Då utgifvaren beteoknat Börks och hans kamraters skådespel såsom de äldsta, som härröra från något svenskt skädespelare sällskap i egentlig mening, så anser han sig skyldig anmärka, att de s. k. skolkomedierna, eller de teatraliska föreställningar, som tid efter annan vid examina och solleniteter gåfvos af skolornas eller akademiens studerande ungdom, vanligen författade och inöfsvade af rektor eller någon af lärarne, äro vida äldre. Men dels gåt. vos dessa i det längstå på latin, dels hade de ett annat ändamål än de fsrra, nämligen en studieöfning för lärjungarne och i all synnerbet en öfning i latintalande; och dels förekommo de blott med längre mellantider och uppfördes för en mera enskild krets af åhörare. Till slot uttalar lektor Karlssön en önskan att någon följande utgifvare och förläggare måtte finna sig uppmuntrade att offentliggöra de öfriga i handskrift bevarade, Lejonkulans rapertoir tillhörande skädespelen, hvilka i egenskap af vigtiga bi drag till vär svenska vitterhets historia onekligen förtjena att genom tryck blifva allmänhetens egendom. Skall detta bli möjligt, fordras dock först och främst att föreliggande oegennyttiga företag vinner den uppmärksamhet det förtjenar.