Aftonbladet – 23 maj 1874, sida 3

;) vär närmaste förtids iitteratur bli 088 mer :I främmande. Ingen sida hos Geijer skulle vi kunna läsa utan att stötas af ord med de olyckliga tyska förstafvelserna an-, be-. er-, ingen dikt af de skalder vi lärt oss älska, utan att derjsmte få rytmen förstörd. Påtagligen äro dessa ord närmast riktaI de mot en talangfullt skrifven uppsats af Victor Rydberg, som nyligen i litteratur ) tidskriften fört puristernas talan. Hr Tegner anmärker i afseende på denna sin opposition, att han ser saken naturligtvis blott från sprökriktigheteas synpunkt; ett fosterländskt nit, .om ock missriktadt, har lju sin ursäkt nära Och äfven ur denna syvpunkt vill han gerna förorda, att man, då språkets tillgångar tryta, vänder sig till Idet äldre målet eller till de lefvande dialekterna, emedan ett på detta sätt fstadkommet ord gerna lättare förstås än ettut ländskt ord — alltså bättre fyller sin roll som ett tecken. Men att deremot ovödigtvis leta fram gamla götiska ord blott för! att anbringa dem som en purpureus pannus på sin tankes hvardagsdrägt, förefaller hovom ej vara en smula bättre, än att för samma grannplåts skull smycka sitt tal med utländskt ordglitter. Och att vi skulle af. Jlägsna ord, sådana som frukta. erfara, betala. bedraga, begripa, förlora, herska, skicka, fordra, derför att vi möjligen, i fall vi äro språklärda, veta att de för ett eller annat ärhundrade sedan inkommit från Tyskland och ännu nödtorfteligen skulle kunna ersättas med rädas, röna, gälda o. 8. v., detta vore, säger hr T., nästan som om vi, ej nöjda med att förbjuda utländingar att hädanefter bosätta sig i vårt land, äfven utfärdade en landsflyktsdom öfver personer, hvilkas förfäder i tredje eller fjerde led inflyttat till oss, och som sjelfva nu äro fullt naturaliserade, goda medborgare i vår stat. I afseende på främmande ord, som ännu komma in i värt språk, anser förf. att en mångfaldigt stigande progression för hvarje år ligger i sakens natur. Och öfverhvad som ligger i sakens natur kunna vi ej sörja. Det nödvändiga är alltid rätt, Tusen upp fioningar skola göras i land, som ej äro våra, tasen tankar skola först få sitt namn i språk, som för oss äro främmande, och om vi följa med i framåtskridandet, så skola efter hand dessa uppfinningar och dessa ideer också göras till vår egendom. Och med saken skall, säsom hittills i de flesta fall också namnet följa. A:t öfrersätta det är, äfven der sådant låter sig göra, ofta allleles gagnlöst, till och och med stundom olämpligt. Visserligen kan en filologs hjerta icke undgå att klappa af fröjd, då han hör en nyisländing nyttja sådana ord som frjetta fleygir — telegraf, hjödbord — piano, uilhundur pudel, vindlahylki — cigarrfodral m, m.; men detta skall ej hindra honom att medgifva, att detta slags öfversättningar mycket ofta blott skulle ega värde som kuriosa, under det de för praktiskt bruk vore föga lämpliga. En förtjenst hos utländska ordå vill förf. särskildt påpeka. Det är nemligen endast sällan som ett enskildt ord förmår uttrycka sakens bela väsen, det kan endast omtala en sida hos den och innehål ler derför oftast antingen mer eller miadre än det vill beteckna. Då t. ex tyskarne kalla paraply för RBegenschirm, isländarne för regnhjålmur, norrmännen stundom för Regnhat. liksom äfven portugiserna säga chapes de chuva, sä gömma alla dessa camn bokstafligt tagna, åtskilliga andra betydelse möjligherer än den de faktiskt ega. Det är derför bättre att, eom vi i detta fall, ega ett tecken, hvilket för oss ingen mening bar, än ett som har en missledande Och om aseptinens uppfinnare kallat den t. ex. röjvärn, så skulle han derigenom yppat en möjlighet för sammanblandning af detta slags rötvärn med öfriga. Det som mer än något annat — yttrar förf. till försvar mot möjliga beskyllningar för bristande patriotism — väckt foster. landskänslan till strid mot utländskt ordgoas, är det vitnesbörd om beroende at irämmande folk. som de med fullt skäl ansetts afgifva. Det är ett fatrigdomsbevis öfver värt eget folk, som uttalar sig i dessa lånord, menar man, och derför är det en fosterländsk pligt att med eld och svärd utrota dem: — Ja, de äro ett fattigdomstevis, det är sant, på samma vis som det är ett fattigdomsbevis för vårt land, att när stan alla de kulturväxter, som gifva oss vår näring eller fröjda oss med sin skönhet och sin doft, äro utifrän införda, Icke äleka vi vårt land mindre för det. Det vore stolt att få säga: jag har lärt mig allting sjelf och jag står ändock i de främsta leden af bildningens arbetare, Men då det är ett faktum, att vi icke lärt oss allting sjelfva, är det då väl en skam att hafva lärt af andra? Nej, icke att lära af porn, utan att icke lära af andra är en skam. All bildning står på ofri grund sill slutet, den enes mer, den andres mindre. Vår skuld till främmande kulturfolk förminskas ej en hårsmån, derför att vi söka att för 088 och våra efterkommande undandölja det skuldebref, som talar derom. Purismen är den ena af hufvudfrågorna i förf:s uppsats. Den andra är försöket att åter införa genusbeteckniogen han och hon för liffösa föremål i stället för den. Förf. utvecklar här närmare hvad han i sina muntliga föredrag antydde, att nemligen denna sträfvan icke är till något gagn. Det skulle, menar man, ligga en viss kraft iatt uttryka denna känsla för genus, som hos de bildade klasserna nu är temligen utdöd, ehuru den visserligen hos sjelfva folket i många provinser lefver vid fnllt lif. Men denna kraft, denna poetiska färg är i sjelfva verket blott en inbillving. Vi nyttja våra genusord utan att hafva något medvetande af hvad i dem ligger. Icke är ett barn för 038 något mera sakligt äp en hygdvalp, ett sto mera äa en ko, ett fruntimmer mera än en qvinsperson. Icke tänkte våra förfäder, som sade ett skald, servid något annat än vi, som säga en skald. I södra Sverige heter det alltid ett näbb. en finger, men man har ej märkt att dessa föremöl der uppfattas på annat sätt än bland de svenskar som säga en näbb, ett finger. Lika litet betyder det något, att yskarne ha en maskulin, vil en feminin och danskarne en neutral åskådning . vegreppet menniska. Men allt i språket, som ej är till gagn, är just derigenom till skada. Ett meri kompliceradt verktyg är alltid sämre änl ot enkelt. som gör sawma tjenst, Hvad angär det missförstånd, som skulle uppkomma gesom att alldeles bortlägga han och hon för liflösa föremål och använda den, så medger förf. visserligen i enskilda fall möjligheten deraf, men håller före att miss förständet genom han och hon kan bli minst lika stort. Han anför som exempel dessa satger: Just som fickan Ville träda ut på bron, störtade hon ned ivattnet; han gal sin ovän ett så hårdt slag med käppen, att Ihan för alltid förderfyadesz; i 2. e Tfätt sin rock senomblött af reonet. hva-?