Aftonbladet – 23 maj 1874, sida 3

MUSIK. Den vokal. och instrumentalkonsert, som till förmån för artisternas och litteratörernes pensionskassa torsdags aftonen gafs i L:dugårdslands kyrka, var verkligen stor säväl till sitt innehåll som med afseende på de rikhaltiga musikaliska krafter, hvilka samverkade i utförandet och det nära nog till trängsel urartande tilloppet af åhörare. Konserten inleddes med Mozarts herrliga Idomeneo-ouvertyr, som med sig sjelf och sitt eko nästan öfverfylide det höga tempelhvaltfvet, och, förträffligt utförd. gjorde det mest majestätliga intryck. Härefter följde trenne orgelackompagnerade nummer, en kortfattad, men djup och stämnivogsrik aria af Hzenrdel, gifven med utmärkt röstdisposition af hr Willman, ett af hr Andersån förtjenstfullt kompoveradt och utfördt Larghetto för violoncell samt en melodiskön andlig aria af Haydn, tolkad själfullt och innerligt af fröken Falkman. Den allbekanta solokören ur Den Stumma, hvilken, nu återgifven af hundrade till ypperlig samgång inöfvade stämmor, antog kolossal: dimensioner och var af gripande effekt, afslutade konsertens förra afdelning. Den senare utgjordes af Rossinis ofta orättvist bedömda, men aldrig utan hänförelse åhörda snilleverk Stabat Mater. Den tjusande tondikten, som äfven der den blott genom modern-katolsk pomp och ståt bär ett slags prägel af kyrkmusik, slösar med skatter af den friskaste melodifägring, men i några, mer djupt tänkta och anlagda detaljer höjer sig till oomtvistlig, evärdlig storhet, gafs i allmänhet med mycken omsorg och jemphet och skulle hafva framstått i all sin glans, om icke musiklokalens beskaffenhet i akustiskt hänseende under stundom föranledt en förtviflad kamp mellan rösten och orkesterns blåsinstrumerter. Sålunda bortskymdes i tenorarian hr Salo mans starka och höga, om ock ej synnerligen sympatiska stämma och i Inflammatus. öfverröstade kör och ackompanjemang blott allt för mycket fru Stenhammars konstnär ligt förfinade föredrag. Basarian blef mer än vanligt imposant genom hr Sandströms kraftfullt sköna toner. Såväl Ass-dur-qvartetten som Quando corpus röjde någon osäkerhet hos de utförandes samsåpg och nyansering. Det hela utgjorde emellertid en musikalisk njutning af sällsynt värde, och det som störde densamma är — så länge Stockholm saknar en konsertlokal — att räkna bland de förargelser som måste komma,