Aftonbladet – 21 maj 1874, sida 3

Följderna af en begrafning. Efter det ktskilliga veckor förflutit sedan David Friedrich Strauss jordfästes i Ludwigsburg, kommer nu från Schwaben den underrättelsen, att ett efterspel uppförts, hvari de vid den enkla akten närvarande dock äro lika oskyldiga som den hädangångne. Med god takt undvek man nemligen vid detta tillfälle allt; som på något sätt skulle kunnat uppväcka anstöt. Enligt den aflidnes önskan firades likbegängelsen med största enkelhet. Kyrkliga ceremonier ifrågakommo ej, men äfven allt vidlyftigt ordande vid grafven hade Strauss undanbedt sig. Utom en sång — för hvilken han bestämt den mozartska kören O Isis och Osiris med ord dem han sjelf diktat, men som genom mellankommande omständigheter ej kunde utföras — hade han begärt blott några få ord från vänners läppar. Så skedde ock. Tre ungdomsvänner till den döde gåfvo honom en varm afskedshelsning, men der föreföll ingen anspelning på hans teologiska åsigter eller på de stridigheter, som frammanats af Leben Jesu, Hos alla de närvarande — och dessa voro icke uteslutande med Strauss liktänkande — qvarlemnade festen ett värdigt och gripande intryck. Man åtskildes vid grafven med en försonande känsla af frid. Imellertid skulle ofrid komma. De fromma i landet kunde omöjligt tiga i afseende på det deltagande, som visats vid en mans jordfästning, hvilken beredt dem så stora förtretligheter. Det bör ju icke antagas, att de förargades just deröfver att festen enligt de offentliga bladens vitnesbörd varit så värdig och lemnat ett så djupt intryck, men i alla händelser afhöll dem icke denna omständighet från attlägga sin vrede i dagen. Och snart hade de upptäckt en punkt, der de hoppades med kraft och verkan kunna anbringa häfstången till en vidsträcktare agitation. Den talare, som ordat om den aflidnes personliga karakter, var nemligen en inflytelserik statsfunktiovär, innehafvaren af högsta myndigheten öfver de högre undervisningsanstalterna, inberäknadt de evangeliskt-teologiska seminarierna: direktor v. Binder. Och denne hade låtit ett betänkligt ord falla sig till last. Då han nemligen vid vännens öppna grat kände, huru stämman var af rörelse nära att svika honom, afbröt han sina minnesord med ett yttrande, som af pressen återgifvits på följande sätt: Tyska folket skall minnas dig, den tyska ungdomen skall icke förgäta dig! Godt, här hade man ju anledningar till en förträfflig skandal. Vid gudsförnekarens grift — sk kunde saken ju utbroderas -— stod en wan, åt hvilken konungen anförtrott ledningen af statens läroverk, han höll till gudaförnekarens ära ett tal och understod sig till och med att lägga ungdomen på hjertat denne mans minne, hvars läror måste drifva till omstörtning af sedlighet, familjeband och stat. Hvad behöfdes väl mer, för att jemte den hatade döde åtkoemma äfven en af hans vänner och, om allt-ginge väl, till och med förjaga honom från hans inflytelserika post? ost En tid bedrefs agitationen i tysthet, eller åtminstone blott på predikstolarne. Men söart voro dessa icke tillräckliga. Det kristliga medvetandet kräfde ett demonstrativt uttryck för sin fasa. Man sonderade, hvad verkan en direkt inlaga till ministeriet skulle medföra, men blef afskrämd. Då valde man den utvägen att utsända ett offentligt med underskrifter betäckt miss troendevotum mot dr v. Binder sasöm ledare af undervisningsanstiterna. Detta kristliga aktstyckts vat undertecknadt af fertalet blan, stuttgarts andlige. Förliaringen blet synlig i Der Schwävische Merkur och uppseendet har blifvit stort. Hvilka följder agitationen kan medföra, låter sig ännu icke afgöra. Atminstone tills vidare lär väl ministeriet förbli döft för detta smärtans skri, och ett slags svar afgafs af vederbörande redan derigenom, att det officiella bladet vägrade att öppna sina spalter för denunciationen. Förklaringar till förmån för den angripne lära ock förberedas. Nyligen herskade ett slags vapenhvila mellan de ortodoxa och rationalisterna. Nu är detta stillestånd brutet, och huruvida de modiga angriparne komma att känna sig synnerligt uppbygda af följderna, får framtiden utvisa.