Aftonbladet – 21 maj 1874, sida 2

menskliga, af hvilka den enaftycktes lik. som gå i vägen för den andra, så att de ej kunde rätt väl sämjas jemte hvarandra. Detta beror naturligtvis på ett groft missförstånd, ty Kristi gudomlighet berodde just derpå, att han genom sin fullständiga hängifvenhet åt Gud var en verkligt sann och fulländad menniska. Denna Kristi fullständiga hängitvenhet åt Gud antydes uti den andra trosartikelns ord: pint under Pontius Pilatus ete. Genom att frivilligt gå i döden för Guds sak förlorade Kristus ej sin personlighet, utan bevarade den åt sig; derför heter det: uppstånden igen ifrån de döda. Och derför att Kristus är vår högsta förebild, skall han äfven en gång blifva vår domare; han skall igenkomma till att döma lefvande och döda. Man har sagt det innebära en orimlighet, att Kristus, den oskyldige, skulle frivilligt gå i döden för de skuldbelastade menniskorna. Verldshistorien vet dock att förtälja om många tilldragelser, då en menniska frivilligt uppoffrat sig för andra. En Arnold v. Winckelried stöter med egen hand fiendens lansar i sitt bröst; gjorde han väl detta, på det att hans stridskamraters lif måtte blifva skonade? Nej, utan för att genom sitt föredöme uppelda de andra till att tappert ofra sina lif för fosterlandet. Sådant är det stora föredömets makt; så har äfven Kristi död en den allra högsta makt att beveka menniskan till frivilligt uppoffrande af sin sjelfviska vilja för Guds heliga vilja. De som bragt ett sådant offer at sin vilja, utgöra tillsamman de heligas samfund, och om dem gäller, hvad den tredje trosartikeln lärer, att de ega syndernas förlåtelse och visshet om ett evigt lif. Hura erhålla vi nu för vår egen del visshet om sanningen af allt detta? Icke på vetenskaplig väg; det är omöjligt att vetenskapligt bevisa att Gud är Fader, Kristus Guds son o. s. v. Icke heller duger det att säga: det står i bibeln, ty detta kan — i anseende till tvisterna om de bibliska skrifternas äkthet o.s.v. — aldrig på historisk väg fullt nöjaktigt bevisas. Saken är den, att endast den menniska som har mod att vilja erhålla, mod att föregen del kräfva tull personlig visshet, hon får en dylik visshet, nemligen genom den helige Andes vitnesbörd i hennes inre. Endast den som har mod till att rätt allvarligt fråga, får det rätta svaret. Denna inre visshet kan icke genom bevis öfverflyttas och skänkas af den ne till den andre; men menniskan kan genom sitt lif praktiskt ådagalägga, att hon unit sanningen, i det att sanningen blifvit en hela hennes lif genomträngande och styrande makt. Men häraf följer di äfven len vigtiga satsen, att allt det, om hvars sanning eller falskhet jag omöjligen kan ;rhålla andens inre vitnesbörd (t. ex. huruvida verlden skapats på sex dagar eller ej, n. m, sådant), det kan alldeles icke vara iågot för tron väsentligt; derför finnes ej eller något sådant upptaget i de tre trons rtiklar. — Men hvad säkerbet eger man ör att dessa trosartiklar verkligen inneålla kristendomens hufvudsumma, såledös lt det, som för tron är väsentligt? Denna råga skall besvaras i nästa föreläsning, redagen kl. 7 e. m.