Aftonbladet – 21 maj 1874, sida 2

— Kandidat F. Jungersens andra föreläs ning hölls i tisdags afton uti Vetenskaps akademiens hörsal. All sanning, yttrad föreläsaren, förutsätter en ömsesidighet, nå got som uppfattas och förstås och någo: som uppfattar och förstår. Den fullkomligs sanningen är den, uti hvilken uppfattande och begripandet fullständigt sammanfalle med den uppfattade verkligheten. Ettsådan i alla hänseenden fullkomligt begripande ai verkligheten kan naturligtvis endast finna: hos ett det fulikomligaste väsen, hos den allve Ttande Guden. Såvida sanning öfver hufvuc finnes till i lifvet och för vår uppfattning — hvarpå vi ej kunna tvifla — mäste det git vas en högsta sanning (ty allt lägre och ofullkomligare hänvisar ju på ett högre och fullkomligare och ytterst på det högsta), och då äfven ett högsta väsen, Gud, som är denna sannings innehafvare. Att tillvaron jkan af oss begripas, visar att uti densamma måste finnas en förnuftig lagbunderhet, och denna, såväl som mitt eget förnuft, måste ega sin grund i den allförnuftige ech ailsmäktige Guden, Det finnes alltså ett vä. sensförhållande emellan menniskan och Gud; vore ej mitt väsen oupplösligt knutet till den högsta sanningen, skulle jag aldrig här i lifvet kunna finna någon sanning; men deraf att mitt väsen är knutet till den hög. sta, personliga och eviga sanningen, följer att jag sjelf måste till mitt sanna väsen vara odödlig, evig. Ur den gifna utgångspunkten: sanning är till för menniskan, följa alltså med nödvändighet dessa båda slutsatser: det finnes en Gud, och: det finnes en personlig odödlighet. Men står menniskans växen verkligen i ett sådant oupplösligt förhållande till den högsta sanningen, så blir frågan: huru uppfyller jag i mitt lif de ur detta förhållande härflytande förbindelserna? Frågan kan med hegagnande af andra ord omsättas i den följande: skyldig eller icke skyldig? Står menniskan i ett evigt väsensförhållande till Gud och är hon alltså sjelf personlig, fri, följaktligen tillfäknelig, äå måste on bära ansvaret för sina handlingar och då äfven, om hon felar, dömas skyldig. Det änder att menniskan söker Andandraga sig att bära ansvarets börda genom att, när hon handlat illa, skjuta skulden på andra, på ogynnsamma. omständigheter, o. s. v.; detta blir benneg onsak; det är ej möjligt att med fullständigt bindande visshet bestämma, huruy långt viljans kraft sträcker sig och räcker till uti hvarje särskildt fall; det måste öfverlemnas åt den enskilde att med sig sjelf afgöra, huruvida han vill söka komma undan eller, erkännande sig vara fri och tillräknelig, vill af. fri vilja och föratt ej svika sin menskliga värdighet påtaga sig att bära ansvaret för sin handlingar. Men bura skall jag lyckas böja min vilja tilll att frivilligt ikläda mig ett dylikt ansvar? (cke genom viljans egen kraft; dettill är hon för svag, enligt hvad erfarenheten vijar, Pet måste alltså ske genom Guds nellankomst; är denna möjlig? Vill och kan ud hjelpa mig till att blifva verkligt fri, ned hänsyn till min vilja, aå att jag går n på att hära ansvaret och derigenom häflar min värdighet som menniska? Svaret ir gifvet genom den första trosartikelns rd: jag tror på Gud Fader, allsmäktig. Den frihet, hvarom här är fråga, vinner nenniskan endast genom att göra sig till jenare, frivilligt hängifva sin personlighet ill redskap i Guds tjenst. Detta, att på ådant sätt vara tagen i tjenst hos högre akter, är att vara beåndet, uppfyld at et gudomligas närvaro och verksamhet i lin ande, och i detta hänseende är Kristus o år högsta förebild; uti honom bodde alllt udomens fullhet; derför heter det, attin ristus är Guds enfödde son, den mestn F alla utaf Gud beåndede, De gamlaja yrkofäderna och den lutherska ortodoxiensd ogmatici hafva hyst en underlig, mekanisk å ;reställning om förhållandet mellan Kristi ji tvenne paturer, den gudomliga och denåti 4 l j j I i j q 8 S 5 I 2