Aftonbladet – 19 maj 1874, sida 3

som en sista utväg tillgripas, inser säker ligen hvarje opartisk och förståndig man Det har blifvit båda nationerna till stet — heter det några rader längre ne! — att lotsa i de delar af Sundet, som be gränsas af både svenskt och danskt områ de, men detta var en för dem båda obe stridlig rättighet förut, hvilken alltid förr iakttagits och genom traktaten af 1857 be kräftats. — Hvad säges om ett sådant påstående? Det hvarom så länge tvistats, det som danskarne ända från början af un. derhandlingarna bostridt oss och vi påståt: böra oss tillkomma; det var förut vår obe stridliga rättighet, hvilken alltid iakttagits. Våra lotsar ha alltid obestridt lstsat öfver. allt i Öresund utom genom Drogden. Detta är en ny upptäckt, som, om den blifvit i tid meddelad vår regering, hade besparat den mycken skriftvexling och mycket bryderi. Det är icke första gången som förf. antager för bevisadt just hvad som skulle bevisas — en deduceringsmetod som i logiken kallas petitio principii. — Bland förmåner, som Sverige säges hafva genom de: klarationen af den 14 Augusti 1873 förlo rat, nämnes rättigheten att lotsa i och ur danska hamnar. Sådant synes, enligt hvad den svenske lotsdirektören vitsordat, varit faktiskt medgifvet kronolotsar i Sundets hamnar. Efter oss meddelade särskilda underrättelser, skall det emellertid endast undantagasvis hafva egt rum, och endast på svenska sidan. De jure har lotsning i och ur hamn af andra än egna lotsar i båda länderna städse varit förbjuden. Danske utrikesministern förklarar till och med (se frih, Beck-Friis depesch af den 23 Juli 1872, pag 99) att en dylik lotsningsrätt aldrig i något land blifvit främmande undersäter medgifven. Det klagas vidare öf ver, att i deklarationen af den 14 Augusti lotsningsrätten emellan Hven och Skåne icke blifvit uttryckligen förbehållen åt Sverige, ehuru densamma, epligt den allmänna bestämmelsen i deklarationens första och andra mom., borde uteslutande tillhöra oss, Om vår uteslutande rätt i sagda hänseende framgår af nämnda allmänna bestämmelse, så tillhör den oss lika mycket vare sig den blifvit särskildt omtalad eller icke. Det var säkerligen välbetänkt att icke omnämna len, då, såsom vi tro oss veta, detta är ett monopol af ingen praktisk betydelse. Passagen genom Drogden var deremet just sjelfva kärnpunkten för tvisten och borde särskildt afhandlas, om också endast för utt utstaka dess gränser. För öfrigt upp: repar artikeln i detta sammanhang, att deslarationen förvandlat ett sund, som genom .857 års traktat blifvit förklaradt för fri och öppen sjö, till ett exklusivt danskt farratten. Att traktaten icke förklarat Öresund för öppen sjö, utan tvärtom beteckar Sundet och Bälterna såsom danska farratten, har redan af oss blifvit visadt. I råga om de svenska fyrarna vid Sundet ch Kattegatt förebrås det den svenska liplomatien, att den icke för dessas framida underhåll betingat sig en högre ersättlingssumma af Danmark än som skedde år 857. Denna ersättning, hvilken säges ha rarit alltför låg, bestämdes likvisst efter ldeles samma kapitaliseringsgrunder som len godtgörelse makterna tillerkände Dannark för underhållet af sina för Sundfarten jenande fyrar, hvilken godtgörelse artikel örfattaren i samma andsdrag förklarar ha rarit för hög. Norges regering ingick på amma konvertering af ersättningen för norka fyrarna i Kattegat, hvilket vederlägger äståendet att danskar och norrmän icke skulle ha varit lika medgörliga. Såsom slutrgument förkunnas, att deklarationen äfren svårt förnärmar andra sjöfarande naioners rättigheter, På hvad sätt upplyses j. Månne derigenom att svenskar erhållit mn hittills saknad rätt till lotsning i större lelen af Sandet? Någon annan förändring lar ej genom deklarationen införts. Stockholm den 4 Maj 1874. Fiat Justitia.