Aftonbladet – 19 maj 1874, sida 3

ARVESEIGERUV DUB UTTIIE VILSE Väg MER SVERU sättning att bolagets skulder före årets slut komme att betalas, endast borde bedrifvas i den mån bolagets tillgångar medgåfvo. Öresundska lotsfrågan. Till Redaktionen af Aftonbladet! (Slut från gårdagsbl.) Här framkastas ånyo sksom ett axiom en alldeles obevist beskyllning. Danske utrikesminister: försäkrar utien af sina depescher, att intet enda klagomål öfverdet danska lotsväsendet hade af någon främmande makt blifvit i Kjöbenhavn enfördt. De tryckta handlingarne lemna ej heller något stöd för detta påstående. Tvärtom vitsordar den svenske utrikesministern utien af sina skrit velser — af den 17 Juli 1872 — de dan ske lotzarnes allmänt erkända sjömannaduglighet och skicklighet. Att bland flera tusen fartyg, som årligen passera Sundet, några få strandningar inträffat, bevisar in galunda det danska lotsväsendets oduglighet eller ens otillräcklighet, helst uti svsnske lotsåirektörens förteckving å strandnisgshändelser och haverier icke uppgifvits under hvilka omständigheter dessa egt rum, om till följd af storm, läcka wm. m. eller ens om fartygen vid olyckstillfällena haft eller icke haft lots ombord. Ty att hafva lots ombord innebär säkerligen ingen absolat garanti mot olyckshändelser. Danske ot ikes minvistern upplyser att af de förolyckade fartygen hade 3 varit smärre farkoster, hvilka aldrig pläga taga lots och flera hade kommit söderifrån och skledes haft goåt tillfälle att erhålla lot:biträde, men utan att begagna sig deraf. — Förgäfves hade generalkonsul Everlöf erinrat — fortsätter Allehanda — att då i Öre sundska traktaten afhandlas om Danmarks förpligtelse att öfvervaka lotsväseadet, dermed endast kan förstås det danska lotsvä sendet, och att satsen saknar all tillämpning på det svenska. Hvad man härmed vill säga fatta vi icke. Har någon menniska påstått att Danmark skulle vara förpligtadt att öfvervaka det svenska lotsväsendet? Har Danmark någonsin framställt ett sådant anspråk? Danmark har ansett sig, på grund bland annat just af sin traktatmässiga skyldighet att öfvervaka (leda, anoråna, kontrollera utöfningen at) sitt eget lotsväsen, ega rätt att förhindra andras lotsning, der denna skyldighet existerar, men ingalunda att i den mening traktaten begagnar detta ord öfvervaka ett främmande lands lotsinrättningar. — Vi läsa vidare: Billigheten mot danskarne skulle tillgodoses, men ej mot svenskarne. Vi förmena, att billighet mot den ena al drig kan bli annat än billighet mot den andra. En handling kan icke vara billig och obillig på samma gång. Hvad som är bil ligt är rätt, och jag kan icke göra mig sjelf eller någon annan orätt, då jag gör rätt. — Genom borttagande af ordet kron framför lots gjorde man äfven förbudet emot antagande af ny lotsning vidsträcktare än danskarne sjelfve begärt. Detta är dock en alltför oblyg förvrängning af sanningen. Det danska deklarationsförslaget ianehöll, att endast kronolotsar skulle få lotsa in på Kjöbenhavns redd. Det ändrades på svenska kabinettets yrkande så, att äfven enskilda lotsar skulle erhålla denna rättighet. Var det denva utsträckning af de svenska lotsarnes befogenhet, som innebar en ny eftergift för danskarnes fordringar? Eller är meningen, att sedan man på de första ställena i förslagets 2:dra artikel, der ordet KEronlods förekommer, ändrat detta till Lods, men på det sista stället, der fråga är om förbud att på Kjöbenbavns redd antaga lotsning af aunat fartyg, skulle hafva påstått dess bibehållande? Förhållandet skulle då ha blifvit det, att medan både enskilde och officielle lotsar finge lotsa in till redden och ut derifrån på samma fartyg, så hade endast privatlotsarne haft rätt att der åtaga sig ny lotsning. Detta hade dock varit alltför afvita. — Man gick (å svenska sidan natarligtvis) så långt i sjelfförnekelse, att man till och med nyttjade danska språket i det lilla ändriogsförslag, som vid det danska förslaget afgafs. På hvilket språk vill artikelförfattaren att ändringsförslagen — ty de voro flera — skulle ha affattats? På det svenska, hvarefter man skulle ha öfverlåtit kt danskarne att göra öfversättning deraf såsom den bäst lysste. Man skulle icke ha trott, efter alla de tillvitelser, hvarmed förf. öfverhopar danskarne, att han hyste tillräcklig tillit till deras ärlighet att ät dem öfverlåta detta bestyr. Eller skulle ändringarna hafva qvarstått på svenska i det för öfrigt på danska språket affattade exemplaret af deklarationen? Det torde utomdess hafva undfallit förf:s uppmärksamhet, att det norska skriftspråket är det samma som det danska; att ändringsförslagen derför lika väl kanna sägas ha varit affattade på det förra språket; att Sveriges ut rikesminister tillika är Noriges och att han för tillfället befann sig i Norges hufvudstad. — Vi gå vidare och läsa: Man glömmer dock, att försvarandet af vära lotsar och öfrige medborgare var ej blott en skyldighet, utan äfven ett bibehällande af den rättsliga grund, hvilken den angripande parten öfvergifvit.s Alltså: Sverige öfvergaf sin rättsliga grund genom att icke med makt eller åtminstone maktspråk motsätta sig våra lotsars arrestering, Danmark öfvergaf sin genom att arrestera dem; det ena landet genom för liten, det andra genom för mycken energi. Huru skall man då bära sig åt för att bibehålla sin rävtsgruvd? Må förf. förklara detta! — Regeringen får uppbära stränga förebråelser för det den icke hänsköt frågan om de svenske lotsarnes rättigheter till de öfriga i sundsfrågan kontraherasdes(?) makterna, hvilkas domslut — förkunnas det med mycken säkerhet — afgjordt skulle utfallit till vår förmån, ÖOckså var danska diplomatien — fortsätter förf. — ytterst rädd att detta steg skulle vidtagas; och det synes alltför besynnerligt att de svenske underhandlarne icke begagnade sig häraf — (af steget, eller af rädslan?) — Hvarifrån törf, tagit att man ä danska sidan skulle ba fruktat för frågans hän skjutande till de öfriga makterna, förstå vi icke, Något spår dertill hafva viickekuyn rat skinja i de offentliggjorda akterna, Vi dela icke artikelförfattarens förtröstan att saken på denna väg skulle ha utfallit efter vår önskan; vi befara snarare motsatsen; och såsom aldra sannolikast anse vi att makterna skulle ha svarat, att detta vore en fråga, hvarmed de icke hade att sig befatta; Sverige kunde tolka traktaten lika väl som de; förbehållande sig likväl att, derest vår tolkning eller rättare degs praktiska tillämpning skulle komma att träda deras rätt eller intressen för nära, då hafva ett ord med i laget. A pövk mm Rn BV bd i