Aftonbladet – 18 maj 1874, sida 3

lätthet ilade fram mellan träden. Öfver oss lyste firmamentet med sina otaliga, blinkande stjernor. Då jag med tänd pipa, ensam låg vid vår vakteld, erfor jag hela det gripande bebag en så storartad natur utöfwar på känsla och tanke. Idennaljudlösa, oändliga skog syntes mig menniskolifvet så rioga. Vi, som anse hela verldens betydelse hvila på oss, som tro oss vara föremäl för Skaparens.förnämsta omsorger, finna i ett sådant ögonblick, hvilken försvinnande bråk: del vi äro i tingens oändliga kedja; huru många milliarder väsenden hafva ej blifvit börtsopade fråtr: tillvaron; utan att ett enda grand blifvit rubbadt i universäm, eller ött ögonblicks uppehåll inträffat i det helas jemna gäng. I verldens hvimmel, flärd och dårskaper förlorar man så lätt känslan för naturens måktiga intryck, men då man står ensam bland Alperna, försvinner individualiteten och man liksom går upp i: verlds altet; Man hinner knappast Bterinträda i de sociala förbällandena, blifva litet smickrad och uppburen, förrän sjelfkärlekeh återvaknar och öfvermodet tar tyglarne med egensinnig kraft. Jag känner att mitt guerillalif passar mig-bättre, än det fashionabla i gamla England. Hurn kära du än håller dina naturbetraktelser och ditt;studium åf det Mensk; liga lifvet ur universel synpunkt betraktaåt, så hoppas jag dock, att vårt onivexlande societetlif så småningom skall förströ din saknad efter de stora skogarne, vilddjurs: jagterna, skärmytslingar och indianlif, Kanske lifvet är mig alltför likgiltigt att-jag numera skulle lägga vigt vid hur det gestaltar sig; men hvad är kleckan, kanske jag hindrar er från något nöje ni i afton bade bestämt er för?2. Ha