Aftonbladet – 18 maj 1874, sida 3

holde stik. — Med denna tankegång öfverensstämmer hvad förf. på ett annat ställe i sin bok yttrar, att den sanna tron ingalunda kränkes, om man nödgas antaga, att Kris.us sjelf delade sin samtids oriktiga föreställningar med hänsyn till åtskilliga naturvetenskapliga spörsmål; det var ju alls icke hans uppgift att meddela menskligheten iaturvetenskapliga lärdomar. Ta st. sid. 30, 180). Trons grunder .äro personliga grunder; man kommer till tron icke genom en teoretisk slutsats men genom ett praktiskt beslut (jfr härmed Geijers yttrande, att tron är ej blott ett teorem, men lika mycket ett problem), beslutet att offra sitt lif i Guds tjenst, för att på denna väg eröfra sin egen sanna personlighet, blifva sig sjelf i anda cch sanniog. Hos den som ej fattat cch genomfört ett sådant beslut saknas tron, alltså äfven det sannt personliga lifvet; en sådan menniskas lif borttynar och förtäres i åndlöshetens dödliga sjukdom. Denna själssjukdoms former äro mångfaldiga och vexla med tiderna. Att-man är begåfvad, kunskapsrik, spirituel är på intet vis en borgen för, att ju eji ens inre, der personlighetens kärna borde ha funnits, är ett mörkt tomrum, åndlöshed. Öfverallt der menniskan tappat bort sitt eget sanna jag, derföre att hon.ej förmått gripa och fastKälla det i trong viljestarka beslut, der är ändlösheden tillstädes. -Dessyttrekänne: märke är en viss blaserad stämning, den evindelige kedsomhed, bakom hvilken döljer sig en hemlig ångest för att vara ensam med sig sjelf. Deraf vär samtids glupska lystenhet efter allt slags nytt, bynyt, forlovelser, dödsfald i adresseavisen, de allernyeste aviser (spetsborgareil :i Heibergs En :sjel efter döden får dem t. o. m; da gen förr än de utkorimit). Samma brådska med att komma bort ifrån sig sjelf röjer sig i nutidens omåttliga begär efter nöjen , och förströelser; man söker efter nägot hvärrmed den inre tomheten kan fyllas, och dä dennå blir alltför pinsam, öfvergår leds naden till tungsinthet. Den tungsinnige kan hvarken hoppas eller tro, ty tron är uttrycket för att jag vill vinna och behålla mig sjelf, men tungsintheten består i att vilja biifva utaf med sig sjelf; han kan ej heller älska tyblott den kan älska, som har något att gifva, ett jag, men-tungsintheten hvilar-på tomhet. Derför känner den tung: sinnige ofta en innerlig lust att göra slut på sin tillvaro; derför sysslar han så gerna med tankar på sjelfmord; man tänke på Hawlet, Weriher, hr: Al 4 8. Kjerkegårds Enten-Eller, eller, tillägger hr Jungersen, på forfatteren til Hovedströmninger i det 19:de Århundredes Literaturo (G. Brandes). Det antingen — eller som måste uppställas, blir cltsk detta: antingen bortslösar man sitt lif i sjelfviska sträfvanden med pjutningen till yttersta mål; häraf alstras tungsinthet och djupast inne i själens gömslen en mörk förtviflan; eller man gör sig till ett villigt redskap i högre makters tjenst. Den som uppoffrar sin egen sjelfviskhet, han kan siå gnister af andre; hvarigenom? Grundtvig svarer som bekendt: ved det levende ord! Vi komma här till den punkt uti förf:s framställning, der han söker visa, hvaruti Danmarks ofta omtalade religiöst-kulturhistoriska mission egentligen består. Genom en lärorik redogörelse för vägra af grundtvigianismens grundtankar g beskrifver förf. i det fjerde ech femte föreiraget den tankegång, som ledde Grundtvig till att lägga en afgörande vigt på det muntliga ordet som religiöst väckelsemedel I motsats till-det skrifna samt till att betrakta den nordiske folkanden såsom företrädesvis skickad att i nutiden föra kristenlomens talan. Trons upptändande hos mens niskan beror på en lifsmeddelse, en andlig jortglantsing, men denna kan ej försiggå annorlunda än genom det lefvande ordet, uttrycket för den lefvande, närvarande personligheten, icke genom skriften, som är ett itiryck endast för en frånvarande personlighet. Så snart man blott fasthäller den enkla bestämmelsen, att anden är lif, ett lefvande väsen, inses det af sig sjeltt, att han ej kan fortplanta sig, ej meddela något af sitt lif, utan att vara närvarande och bruka letvande medel. Alla stora skapare Mt ett nytt i andens verld hafva företrädes-. vis begagnat sig af det lefvande ordet: let berodde ickepå en slump, att Kristus sjelf: icke skref och Sokrates ej heller, Åsigten om. det lefvande ordets höga beydelse riktade Grundtvigs uppmärksamhet pä språket. Kändt är, att språket står i att det innerligaste samband med nationaiteten och afspeglar dess väsen. De norliska språken ega i sitt ordförråd uttryck ör en långt djupare uppfattning af det personliga lifvet och kristendomens grundbe;repp, än de romanska; så t. ex. ordet saighet, jemfördt med det latinska beatiudo, Gud — den gode, jemfördt med deus (Boström plägade, på tal om samma ak, nämna vårt svenska ord samhälle såsom ett vida fylligare och innehållsrikare h in de latiosk-tyska societas och Gesellichaft.) Är nu språket en skapelse af folkunden, så måste det ega sin motsvarighet 1ti en viss andlig riktoivg hos folket, som ir för detsamma egendomlig, och som i språet funnit sitt uttryck. Äonu. åsködligåre in i språket afslöjar sig de nordiska natioternas i fråga varande andliga egendomlighet uti deras myter. Hväd en nation duger ill att Uträtta i historien, mätes efter djuvet och styrkan af det hopp, som uttalas i iätionens myter, hvilka äro liksom det andiga program, nationen i fantasiens ungdomsilder sjelf utstakar för sin framtida verksamhet. Ingen annan hednisk nation har hyst ett så storartadt hopp, söm våra nor-9! liska förfäder; häratinnan ö!verträffas de ndast af den judiska nationen, hvars verldsiskådning, ur hvilken kristendomen sedernera utbildades, i detta hänseende har ett starkt slägttycke med den nordiska Asatron. Den nordiska folkandens bestämmelse är, enligt Grundtvig, att bekämpa den andeientliga riktning, som fött sitt klaraste uttryck i det romerska . väsendet, och som i historien ständigt kommer igen under olika förklädnader, som papism, som statskyrkigt tyranni, som latinskt skolväsen med jess: andefattiga dressyr, o. 8. V. Grundtvig har fästat, uppmärksamheten på shärusom de nordiska folkens skaplynne sätter dem i stånd att djupare än andra lefva sig in i kristendomens anda; Sören Kjerkegärd har uppstält och besvarat den frägan : huru blir jag sjelf en kristen? Det svar, han gifver; lyder i korthet så: att ifval en kristen vill säga att komma i ett rsonligt lifsförhållande till Kristus, sådan han uppenbarade sig här på jorden. Detta kan ej ske vare sig genom vetenskapens kristendom eller genom den bestående kyrkans, som ej, liknar det nya testamentets kristehdom mera, än fyrkanten liknar cirkeln! Uppgiften är att blifva: samtidig med Kristus, att lefva ett lif sådant som hans, bespottad, föraktad, förföljd för sanningens skuld. Men huru blir jag samtidig med Kristus? Denna fråga har Kjerkezård ej