Aftonbladet – 18 maj 1874, sida 3

samt kunnat för de Vigne göra sig oigenkänverlig — det fingo vi först långt efterkt veta, Man må knappast förundra sig öf: ver, att de Vigne ej fann någon påfallande likhet mellan den jemförelsavis spensliga anspråkslöst klädda, oansermliga, sextonårs fliokan och den moderna, eleganta, öfverallt bemärkta, -långa och fullt utbildade tjugnfemåriga qvinnan, hvilken genom tusende små konstgrepp visste att ännu mer förhöja sin strålande skönhet. ; Då han allde les glömt Lucy Davis och allt som stod i samband med henne, var det föga underligt, att han ej uti dem stolta, anspråksfulla, redan beryktade skönheten Trefusis, som Vetat att äfven ur den högre societeten skaffa sig liftiga beundrare;, kunde finna identiteten med ELney Davis. Rfter tio års bortovaro bterinträdde de Vigne ni i det samqvämslif, ur byilket han så plötsligt hade försvunnit. För ointresserade ögen var han sig möjligen lik, i mina var han sorgligt förändrad. Hans förr så bekymmerslösa, -lifliga, öppna och just genom sin ungdomliga frimodighet aänslående väsende hade nu hårdnat under. en skorpa at liknöjdhet, köld och sorgsen inbundenhet. aEtt faktum ära, sade Curly till mig, dk vi en dag redo tillsammans: utför Piccadilly ned till parken, satt vår stackars de Vigne genom denna fördömda måsalliance blifvit till själen så infrusen som ettakepp j de orktiska hafven, Ingenting skalle vara honöm nyttigare än att ånyo blifva kär, men det lär väl icke inträffa mera. Seder är han! Ett charmant djur han rider, till två tredjedelar fullblod. Min käre de Vigne, jag är utomordentligt glad att Kterse dig. Mycket vänligt af dig, sade de Vigne. Ehurn jag inte vet om jag, för att vara