Aftonbladet – 12 maj 1874, sida 3

Den förflutna veckan var den nya härordningens och den nye justitiestatsministerns vecka. Begge gjorde sitt inträde i det offentliga lifvet. Huru de komma att lyckas, är kanske för tidigt att ännu förutsäga, men visst är att man sett mera lyckade första framträdanden på skådebanan, än det som hans excellens Carleson gjorde i Andra kammaren. Att han icke känner till kammarens arbetsordning kunde man snart finna, men han är kanske ursäktad dermed, att han föruticke tagit någon kännedom om den kammaren, enär han tillhör den Första. Icke behöfver Första kammaren känna till Andra kammarens seder och bruk, och hade hans excellens icke förlidet år kommit in i Första, så hade han kanske ej känt någonting om hela rikedagen. Man kan vara mycket skicklig rättslärd och utmärkt rättsskipare, utan att derför behöfva veta huru man skall bära sig åt, när man skall stå upp och tala i riksförsamlingen, allra minst om man skall tala gom ledamot af regeringen. Sådant behöfver ej ingå i en öfverdomares särskilda kunskapsförråd. Men hvarför låter man då göra sig till statsråd, till och med till främste man bland statsråden? Det är sannerligen icke vi som framställa en eå enfaldig fråga. Vi endast anföra henne, sådan hon gjordes i den förflutna veckan af en i den högre statsvetenskapen okunnig mängd, hvilken ingenting annat begriper än att framställa frågor, åt hvilka det högre vetandet småler eller storskrattar, allt efter omständigheterna. Hvarför låter man göra sig till statsråd? Naturligtvis för att afhjelpa statsrådsbristen, liksom man låter göra sig till prest för att åtminstone minska prestbristen och till polistjenare för att polisbristen ej må varda så i ögonen fallande. Det är hela saken, Icke rår man för om en frågvis riksdagsman sedan stiger upp och ställer till krångel. Hufvudsaken ärl att den ledsamma bristen åtminstone för tillfället afhjelpte. Det är hvad som nu lyckligtvis inträffat med statsrådsbristen, men polisbristen fortfar lika oroande, som då vi, för ett par veckor sedan, nämnde något derom. Deintelligenta och kraftfulla män, hvilka kunna förtjena sitt lifsuppehälle lättare och behagligare, envisas att icke längre vilja vara poliskarlar. Sådana oförbätterliga krångelmakare! De hafva då ej någon ärelystnad, någon känsla för hedern att tillhöra poligen, äfven om inkomsterna äro så små, att de ej kunna lefva derpå. Tänk, om sådana upproriska Bsigter skulle få insteg litet hvarstädes! Om staden Stockholm t. ex. ej kunde få några tjenare alls, emedan de ej vilja nöja sig med den stora hedern att tjena för en ringa lön! Det finnes onekli gen yrken, som äro mer inbringande än att vara en stadens tjenstemanp, men man måste natarligtvis också tänka på äran. Gör man det riktigt som sig bör, så knotar man ej öfver små inkomster. Men man knotar öfver den evinnerliga bostadsbristen, som otvifvelaktigt har haft en början, men synes icke få något slut, åtminstone icke förr än hyresgästerne taga ett afgörande steg. Plebejer, hvarför vandren I icke ut till det heliga berget och lemnen det gamla Rom? Det går åtminstone an att försöka, men man bör ej låta lara sig tillbaka till staden af någon ny illistig Menenius Agrippa för det han kan berätta vackra sagor. Hafva vi icke Södertelge, en stor del af Södertörn och Roslagen? Kunna vi ej få jernvägar, som befordra oss från våra hem till våra göromål i staden hvarje morgon och åter tillbaka hvarje eftermiddag? Tror man kanske att det skulle kosta mera än att betala orimliga hyror i staden och likväl bo dåligt, i osund luft och med ett dricksvatten, som — — är bäst att ej tänka på. Vi vilja en annan gång litet fullständigere sysselsätta oss med den saken. Det går an, blott man har god vilja och ej låter dåra sig af fåfäpglighet, och det varder verklighet en gång, det är säkert. Men de som söka hålla de närvarande förhållandena vid makt tro naturligtvis ej derpå, eller vilja åtminstone icke viga, det de tro... För dem gifves det icke någon gräns för de stegrade hushyrorna och de uppjagade egendomsprisen. Vi känna hr X., en skicklig affärsman, som gör i hus. Vi känna honom till och med gedan många år tillbaka och veta att han egentligen är litet enfaldig, hvilket icke hindrat honom att varda mycket skicklig och mycket rik, som för öfrigt kommer på ett ut. För några år sedan ansågs han icke mycket skicklig,, ty då var Nan ej mycket rik, snarare tvärtom; men en dag fick han höra talas om ett hus, som skulle vara till salu. Om jag skulle köpa det? sade hr X., och innan han hunnit tänka närmare på saken, hade han redan köpt det.