Aftonbladet – 8 maj 1874, sida 3

åriga jubileum. De äldre bland oss minnas lifligt från Maj 1849 den glädje, med hvilken er utnämning till kapellmästare då helsades. äfvensom de stora förhoppningar, som fästades vid eder blifvande verksamhet. . Under den långa tid, som sedan dess förflutit. hafva dessa förhoppningar år efter år icke blott blifvit uppfylda, utan äfven af verkligheten öf verträffade. Vi veta knappt hvilket vi mest skola beundra, det rastlösa arbetet eller arbetets frukter. I hvarje lefnadsställning är det sällsynt att ihärdighet och öfverlägsna egenskaper äro med hvarandra förenade. och icke minst torde detta få anses höra till sällsyntheterna på musikens område Hos er är denna förening fullständig. Aldrig har man sett er vara trött aldrig håglös, utan så snart ett mästerverk blif. vit väl uppfördt eller varit nästan färdigt, så stod i genast färdig att börja ett nytt eller förberedde ni öfningarne till ett nytt. Genom er oafbrutna och talangfulla verksamhet har vårt lilla Upsala blifvit en musikstad af första rangen, så att vi här få tjusas af det yppersta inom tonkonstens område, så att till och med många långväga främlingar strömma hit för att lyssna till en Haydns oratorium, en Mozarts symfoni, en Beethovens messa och mera dylikt. — Jag är icke rätte mannen att tolka ert beröm, men det behöfver icke tolkas. Jag tillåter mig framföra en hjertlig tacksamhet för hvad ni gifvit och hvad ni gifver oss. Ett ännu mer dyrbart bevis på tacksamt erkännande har jag att meddela, då ja härmed till eder öfverlemnar kungligt diplom P professors namn, heder och värdighet. Herr professor! Må ni länge få lefva lycklig till stöd för eder familj, till glädje för edra vänner och till fromma för den konst ni idkar. Med denna önskan föreslår jag en skål för professor Jo sephson. Sängarne uppstämde: Vårt land. Prof. Josephson uttalade derpå sin tacksamhet i ungefär följande ord: Jag hembär eder min tacksamhet för alla dessa förnyade bevis på vänskap, som i rikaste mått kommit mig till del, men detta senaste nå debeviset från H. M:t konungen var dock mer än jag väntat. Om ett trvget och träget arbete varit min lefnadsuppgift, så anser jag detta icke såsom någon synnerligen stor förtjenst, å det har varit min pligt mot den plats jag beklädt och mot den konst jag idkat. Jag kan icke neka att arbetet har från början visserligen va rit svårt, men det har ock mött mycket och anska stort intresse och det må vara min enda örtjenst att jag icke låtit mig nedslås af motpångarne. utan jag har hoppats, och detta hopp ar förverkligats. Jag har fullföljt hvad mina företrädare börjat, och om mina arbeten hafva varit lyckosamma, så beror detta icke så mycket på mig, som på mottagligheten hos dem som omgifvit mig. Jag har under de många år jag ledt de musikaliska öfningarne rönt mer än vanlig välvilja, låt vara om den någon gång varit blandad med oförmåga att erkänna hvad jag menat. Som jag sagt, det måste så vara i ett samhälle, der intresset för vetenskap och konst måste vara i stigande. Derför har det lyckats mig mer än jag hoppats. Men mer än allt annat har detta ti lmötesgående varit mig eväntadt; det har förljufvat mina arbeten och sträf vanden och låtit mig se en möjlighet att vinna seger äfven der det sett mörkt ut. Jag kan icke annat än erkänna att allt detta varit mer än jag förtjent, men det är en gläcje att få räkna bland de närvarande många vänner från 25 år tillbaka och att se många som jag haft den glädjen att under mina första verksamhetsdagar handleda och många som den sista tiden börjat sina fjät på musikens Vä Med de mest rörda känslor tackar jag eder alla. Derefter uppstämdes Vårliga vindar. Adj. Björnström framträdde nu och öfverlemnade åt prof. Josephson en briljanterad taktpinne af ebenholz, beslagen med silfver och infattad med 8 ädla stenar, I toppen satt en klar diamant och vid hand taget 7 olika ädelstenar och perlor. På det understa silfverbandet läses: Ja kob Axel Josephson, den 3 Maj 1849. å Öfverlemnandet beledsagades af följane ord: Vår hedersgäst i dag firas af både höga och låga. Må det derför äfven tillåtas oss att för vår ringa del bringa honom vår erkänsla. Prof. Josephson! Den talrika krets, som är samlad här och under din säkra ledning vunnit mången skön triumf, vill äfven för sin del lemna ett ringa bevis på sin tacksamhet och hängifvenhet. Betrakta denna staf som en symbol af din herrskaremakt inom mnsikens område. Mörk som stafven var din blick visst hvar stund då du trodde dig kämpa förgäfves; rent som silfret var ditt uppsåt att kämpa i det skönas tjenst, och klar som diamanten strålar det ideal som du sökt förverkliga, och med rätta bär du den då du herrskar i konstens rike. På alla de församlades vägnar öfverlemnar jag denna staf med den önskan att du ännu många kommande år måtte föra den med kraftig arm och framlocka många sköna toner. Men när din arm en gång blir matt och den sista tonen förklingar, måtte du då få njuta desaliga harmonier, af hvilka du redan sjelf förnuma och låtit oss förnimma månget skönt återljud. Nu sjöngs Stå stark, Härefter samlade sig sångarne oeh utförde Josephsens herrliga komposition Is lossningen. Derefter afsjöngs Sjung om studentens lyckliga dar, Prof.-J. framträdde och uttalade sin tacksamhet för denna hyllning från de ungas sida. Han kundemer än någon annan professor, sade han, glädja sig åt att icke blött vara lärare utan äfven medarbetare med de unga... Om han med rörelse mottagit aftonens föregående bevis på tillgifvenhet. så kunde han icke utan samma rörelse mottaga denna helsning af studenterna, och vändande sig till den afdelning af studenterna, som utgör sångföreningen, önskade han att den måtte fortgå till det mål, som den bör eftersträfva och som i hvart och ett afseende är fullkomligheten. Sedermera framträdde kapellmästaren Norman och tolkade den tacksamhet och tillgifvenhet, som tonkonstens älskare och utöfvare äfven på andra ställen i landet hysa för professor J. Hvad särskildt änginge Stockholm, så hade artister derifrån de allra rikaste anledningar till tacksamhet för det bistånd de alltid vid sina konstresor hit fått röna af professor J. Man talar om konstnärsafund, men hos dem-ochicke minst honom glödde en ädel afand, om annars let kan vara ädelt att hysa sädan. Derefter sjöngs Stjernorna blinka af några bland de äldsta sångarne, bland hvilka befunno sig några af dem, som gjort len första konsertresan till förmån för stulentkårens byggnadskassa. Professor Nordling utbragte derefter en skäl för prof. J:s familj och slägtingar, bland hvilka här äfven befunno sig tre bröler till. dagens hedersgäst. l sites — 2 R———————— rr — ärger: Fienderna trängdes omkring honom, ) le rvekte och sletna aftar häctama not