Aftonbladet – 8 maj 1874, sida 3

Hvar och en, gom hörde de Vigne med klar, tydlig, fast och frimodig röst uttala sitt ja samt aflägga sitt löfte om tro och kärlek i lust och nöd, kan förvisso aldrig glömma det. Underbart betydelsefulla ord, som, ehvad än må inträffa af sorg och olycka, ve och förbannelse, oupplösligt sammanlänka tvenne menniskors öden och utan återvändo kedja dem vid hvarandra, De Vigne satte ringen på hennes finger, de knäböjde och med händerna utsträckta öfver deras hufvyuden sade biskopen gripande högtidligt: Hvad Gud förenat skola menniskor icke åtskilja. De uppstego — man och hustru. De trädde ned från altaret, han med det vackra ansigtet uvplyst sf ett lyckans blida leende, hon stel och kall, men mera segerglad och högdragen än någonsin. Den ofrälse, spotska och äfventyrliga qvinnan var nu upptagen i en af landets äldsta familjer, hvars bördsregister genom ärbundraden va: rit frejdadt af de mest aristokratiska namn och hvars vapensköld städse hållits ren och fläckfri. Kyrkoboken öppnades. De Vigne fattade ifrigt pennan och tecknade med några raska drag sitt gamla, ädla namn; med en kärleksfull hviskning lemnade han pennan till henne, hon tog den, kastade slöjan tillbaka och skref med säker hand: Lucy Trefusis.— elley Davis. De Vigne stod lutad öfver henne, med sin arm kring hennes lif, läpparne berörande hennes doftande hår, prydt af den jungfruliga brudkronan. Meg ett enda genomträngande skri gpratt han till, såsom kämpen måste göra det, Åk ban på slagfältet jräffas af dödskuylan,