Aftonbladet – 7 maj 1874, sida 3

undervisningsorgan för receptienen. Ähö rarens andliga verksamhet är således egent ligen inskränkt till att emottaga, förstå oc! i minnet fästa föreläsningarnas innehåll Ser man universitetens högsta bestämmelsa uti att bibringa den studerande ungdomei ett större eller mindre mått af vetande, st är förenämnda undervisningsorgan tillräck ligt. Fordrar man deremot, att studenter vid landets högsta lärosäten skall vinna der grundliga insigt i någon af vetandts gre nar, att han förmår sjelfständigt lösa ve tenskapliga frågor och afhandla vetenskap liga ämnen, så är, vid sidan af föreläsnin garna, ett annat undervisningsorgan, orga net för produktionen, nödvändigt. Ett sådant organ har redan länge funnits vid Tysklands universitet i de så kallade uni versitetseller veterskapliga seminarierna bland hvilka de filosofiska onekligen intaga främsta rummet. För att gifva läsaren er klar föreställning om dessa seminariers än: damål och stora betydelse äfven för lärare bildningen, anser insänd. sig böra meddela några i detta afseende slående utlåtander af Tysklands egnoe sakkunnige män. Aj Tysklands nu lefvande erkändt störste fi!o log har insänd. för omkring 10 år sedan emottagit ett bref rörande de filologiska se minarierna. Om dessa seminariers förhållande till filologiens blomstrande tillstånd i Tyskland skrifver han, att den egentliga drifvande kraften, den väsentliga befruktningskällan till denna blomstring icke kan sökas annorstädes än just i de filolegiska seminarierna vid universiteten, och på ett annat ställe i brefvet gör han tvenne bekännelser: 1:0 att jag för det bästa, som i filologiskt hänseende öfverhufvud är i mig, har att tacka aeminarieöfningarna — i Leipzig och — i Halle; 2:o att det bästa, som jag möjligen sjelf kan hafva presterat såsom universitetsprofessor, säkert det varaktigaste och gripbaraste, äfvenledes går tillbaka till de se: minariers verksamhet, hvilka jag varit så lycklig att under 30 år förestå. Om dessa seminariers förhållande till lärarebildningen yttrar han sig åter sålunda: Hvarifrån skall den grundliga gymnasialundervisningen komma, om ej från goda gymnasiilärare? Men hvarifrån skola åter dessa komma, om icke från en riktig bildningsskola vid universitet? Men dertill äro föreläsningarna absolut otillräckliga, emedan de endast gifva teoretiska kunskaper och materiel öfvervigt, men icke det, som just för gymnasiiläraren mäste komma till säsom väsentligt kompliment, d. ä. metodisk färdighet, hvilken endast förvärfvas genom egen öfning at krafterna. Väl förståendes: icke om dena praktiska färdigheten i sjelfva lärandet talar jag; ty denna läres enligt min öfvertygelse endast i sjelfva embetet och hör alldeles icke till univereitetet, såsom äfven enligt erfarenheten alla pedagogiska anvisningar och antydningar, hvilka redan förläggas till universitetet, bära hjertans ringa frukt samt en dast störa och göra intrång i de verkligen nödiga studierna. Utan jag afser endast förvärfvandet at vetenskaplig färdighet och anställandet af veteuskapliga öfningar, genom hvilka den blifvande gymnasiiläraren kan vinna skicklighet att på medveten metodisk väg efter en såväl språklig som saklig förklarings stränga lagar och grundsatser ästadkomma den riktiga uppfattningen af de klas siska författarne, samt att tillika föra till systematisk kunskap i de båda gamla språ kens grammatik, och det så, att de dertill erforderliga andliga operationerna öfvergå i kött och blod samt med lätthet och ledighet handhafvas. Detsynes tydligt, att bletta khörandet af föredrag icke kan prestera detta, utan att sädan sjelfverksamhet måste inträda för detta ändamål, som just semiparium fordrar och öfvar. Öfverensstämmande med dessa åsigter äro de, hvilka af preussiska regeringen blifvit byllade och följda samt framlagda i ett arbete, Das höhere Schulwesen in Preussen, hvilket på uppdrag af ministern för andliga 0. 8. Vv. angelägenheterna är 1864 blifvit utrifvet af föredragande rådeti ministeren, dr Wiese. I detta arbete läses sidd. 525 ff: Att staten icke genom inrättande af seminarier och andra anstalter i lika grad sörjer för en speciell undervisning tillläroembetet vid högre undervisnivgsanstalter som för läroembetet i elementarskolor, ligger i den vetenskapliga skola, hvilken de blifvande lärarne vid gymnasium och real skolor hafva att genomgå. Det är förut sättnivgen att ett grundligt idkande af ve. tenskapliga studier tillika har en metodiskt bildande kraft, att systematiskt förvärfvad vetenskap äfven gör skicklig till metodiskt nvändande af densamma, medan metod utan ljupare uppfattning af ämnet lätt blir en om och ytlig rutin. Då emellertid den föroeredande bildningen till läroembetet för många, hvilka vilja egna sig åt detramma, cke uttömwmer sig i den vetenskapliga förseredelsen, så fattas — icke heller i Preusjen pedagogiska inrättuingar till införande läroembetets särskilda fordringar vid högre skolor; men de äro iå till antalet, hafva i öljd af sin öfvervägande praktiska bestämnelse sin plats mestadels bortom universitetsstudierna och lemna tillträde endast åt sådane aspiranter till läroembetet, hvilkas vetenskapliga bildning redan på visst sätt blifvit afslutad. Något tvång att göra bruk af sådana anstalter eger icke rum. De vid sjelfva universiteten förhanden varande och med desamma i mer eller min re nära sammanhang stågnde seminarierna hafva, i enlighet med universitetens bestämmelse, en öfvervägande vetenskaplig karak. ter. Ehuru de högre skolornas behof gitvit