Aftonbladet – 5 maj 1874, sida 3

Den förflutna veckan var en särdeles glad vårvecka med kyla storm, regn, hagelskurar, snöfall och all det oväder, som hällit sig på afstånd hel: vintern, men nu infann sig för att ej för lora fatalierna. Det kom alldelesigreiveni tid, något sent, men dock ej för sent. Dei är väl att det kommer ned, sade man Stockholm, då man den första Maj tog vin terplaggen på sig och skyndade ut till Djur gården för att bedja våren vara ofantlig välkommen — litet längre fram. I Stock holm är man alltid glad öfver allt som kom mer nedr, vare sig att det kommer i forn af snö, regn, hagel eller små vackra ordens sijernor eller dyrtidstillägg eller hvad de för öfrigt kan vara, som länge hållit sig fast der uppe, innan det brister löst. Kommer en justitiestatsminister ändtligen ned, är belätenheten ännu större. Det är just hvad som nu inträffat. Huru lycklig att till sluts bafva fått rag i en excellens som åtminstone icke beter Bergström! Der som tillhör ena ätt, hvilken ej på etthundra tretid år hetat Carlsson, utan Carleson — en ganska stor skillnåd — han kan mycket väl göras till excellens, då man ej längre har en Gyllenborg, en Rosenblad, en Gyl lenhaal eller nägot sådant der att tiligk. Är den nye excellensen dessutom i besitt ning af de egenskaper, som fordras för en god justitiestatsminister, hvilket denna gång verkligen skall vara fallet, är det naturligt vis så mycket bättre, men hufvudsaken är dock att icke heta Bergström eller Audersson eller Pettersson samt att ej ba varit ofrälse på snart balft annat århundrade, Excellensvärdigheten får ej förnedras. Emellertid är det nu gjordt. En tung sten har fallit från mer än ett beklämdt bröst, hvars egare fruktat att slutligen fastna på någon sf de många krokar, som lagts ut för att fiska en justitiestatsmini ester. Men dermed har också en viss tomhet inträdt? Hvad skall man nu tala om, när man kommer tillsammans? Det går ej längre an att börja samtalet med det som hittills utgjort en så förträfflig uppslags ända: Nä, vi få då aldrig någon ny justitie Btatsminister! Under de närmast följande dagarne gär det väl för sig med samtalsämne, ty då talar man naturligtvis om den nye excellensen, om hans slägtskapsförhällandea, förmögenhetsförbållanden, vän skapsförhållanden o.s.v. Man berättar mer och mindre pikanta anekdoter om honom och hans omgifning. Kanske att man tilloch med fäster sig vid honom säsom en högst fram stående jurist, en skicklig embetsman och en allmänt aktad personlighet, men det kommer väl blott i andra eller tredje rum met, hvaremot den eller den tjenstemannen, som icke ännu hunnit så långt, men gerna vill låta höra hvad äfven han kunnat åstadkomma, om han blott velat, begagnar tillfället och talar om den tid, då nu varande justitiestatsministern och jag voro kamrater i hofrätten, då nu varande justitiestats ministern och jag alltid voro tillsammans-, dåö nu varande justitiestatsministern och jag hade alldeles förb. trefligt, o. s. V. Men snart ledsnar man äfven på sådant, åtminstone att höra derpå,; och så återvänder sjeltve den nye excellensen till glömskans område ktminstone för någon tid, liksom en. Posse, en Key och ännu flere andra, om hvilka man talade så mycket för några veckor tillbaka, redan gjort det, fastän det är den skilnaden, att excellensen Carleson glömmes bort i statsrådsfätöljen, under det grefve Posse och hr Key varda