Aftonbladet – 5 maj 1874, sida 2

af sitt despotiska sinnelag och sitt trotsiga sätt; men nej, han suffisans och trots ansågos, såsom det ofta händer, för en verkan af medveten kraft. Marskalken har lärt sig att se med sin ministers ögon, lika väl som att skrifva med sin ministers penna och att tala med sin ministers tunga, och man kan säga, att Frankrike i verkligheten styres af hertigen af Broglie. Ett sorgligt fall, efter att ha varit styrdt af Thiers! Aldrig voro två män mer olika än dessa. Ingen af dem motsvarar i sjelfva verket typen för en modern statsman, som är ett intet, om han ej är en reformator. Men Thiers förde med sig till sitt värf en omfattande erfarenhet, menniskokännedom, utmärkt sjelfbeherrskning, frihet från partisinne, medfödd tolerans, beslutsamhet, då det gälde att undertrycka något, i förening med ettförsonligt sinnelag, för att icke nämna hans hänförande vältalighet, sjelfva fulländningen af öfvertalningskonst. Hertigen af Broglie utgör motsatsen till allt detta. Kunnig, men snarare som en litteratör än sem en praktisk man; doktrinär trån hjessan till fotabjellet — det vill säga en man som sysslar med allmänna ideer och som hyser ett absolut förakt för fakta såsom sädana; en man som anser förnuftsvidrigt allt som icke öfverensstämmer med hans uppfattning af förhållandena, och som icke vill gå in på att det oförståndiga skulle kunna spela en roll i verlden. På samma gång, och ehuru han är en doktrinär, är hertigen af Broglie ingenting mindre än högsinnad. Till följd af en sällsam motsägelse är ban på en gång oböjlig och principlös. Han har gjort till sitt valspråk den moraliska ordningens återställande och likväl röjer han i alla sina handlingar ett slags äflan att öfverträffa dessa den bonapartiska politikens konstgrepp, hvilka han och hans vänner under kejsardömets adertonåriga tillvaro på ett så passsioneradt sätt fördömde. Denne forne liberale har plötsligen funnit, att han icke kan regera med en fri press eller utan belägringstillstånd. Han har på nägra få månader indragit, undertryckt eller förbjuditförsäljning af flere tidningar än Napoleon III:s regering under 18 års regemente och utan blygsel har han ätervändt till bruket att utse och understödja officiella kandidater vid valen. Jag nekar ej, att han besitter några egenskaper för sitt embete; han är oförvägen, ehuru hans oförvägenhet sannolikt är ett resultat af hans trångbröstade och bigotta uppfattning af förhållanden och menniskor. Han är seg, sedan han en gäng beslutit sig, men hans seghet består af hänsynslöhet och kärlek till makten; han är känslolös för förolämpningar, glömsk af oförrätter — men. denna -känslolöshet öfvergår till brist på värdighet och härflyter blott från sjelftillräcklighet. . Hertigen af Broglie har inga vänner, till och med hans anhängare kunna ej tåla honom. Han är förmäten, bitter, utmanande. Han ger aldrig vika. Han har talanger, men icke snille; han är sarkastisk, men icke qvick: hän har karakter, men icke dygd. Han är en obetydlig talare med en gnällande röst och obehagliga later, kärf och öfvermodig, hvilket retar hans motståndare, utan att lifva hans anhängare. Hertigen af Broglie besvarar aldrig en fråga, vederlägger aldrig ett skäl och bemöter aldrig på ett heder ligt sätt en kinkig sak. Hans tal består af ingenting annat än beskyllningar och sofismer. Hela hans administration har i sjelfva verket blott afsett att föra ett motsträfvigt land tillbaka till monarki, prest välde och doktrinärt inflytande. Grefve Arnim, om hvars konflikt med Bismarck på grund af regeringens politik i kyrkliga saker vi förut berättat, har från Paris ankommit till Berlin. Grefve Arnim, som var utnämnd till minister i Konstantinopel, lär ha inlemnat sin afskedsansökan. och det påstås att von Eichmann, som var designerad till tyskt sändebud i Stockholm, erhållit regeringens befallning att tills vi dare qvarstanna på sin post. Konflikten melian Arnim och Bismarck har väckt eu ofantligt uppseende i hela Tyskland och kommenteras lifligt af de tyska tidningarne, som i allmänhet i de starkaste uttryck utgjuta sin vredes skälar öfver den olycklige Arnim. derför att han vågar ogilla Bismarcks poli tik, som nu tyckes göra anspråk på den egenskap, hvilken den så energiskt bekäm par, då den helige fadern tillskrifver sig densamma.