Aftonbladet – 1 maj 1874, sida 3

sina tankar. Hvad frågan om afradsfriheten för Åtvidaberg beträffar, saknade tal, sade han, tillräckliga kunskaper i ämnet för ätt kunna ingå på ett närmare bedömande af densamma; dock vore för honom konetitutionsutskottets utlåtande i saken tillfredsställande. Men lotsfrågan hade han varit i tillfälle att närmare sätta sig in i, hvadan det var med henne han egentligen ville syssalsätta sig. Han förklarade då till en början sin tacksamhet mot regeringen för det hon låtit publicera de handlingar, som rörde denna fråga, och yttrade så Bom sin öfvertygelse att detta regeringens steg alltid skulle i viss mån förmildra den dom, som skulle komma att fällas öfver hennes sätt för öfrigt att haudhafva och lösa frågan. Ur dessa handlingar uppläste han derefter åtskilliga utdrag, yttranden och upp gifter af utrikesministern, af svenska mini stern i Kjöbenhavn m. fl., genom hvilka han visade, att det behof af lotsar, gom förefanns, alldeles icke kunde fyllas uteslutande af de danska kronolotsarne. Han öfvergick derefter till en granskning af frågan ur juridisk och statsrättslig synpunkt och fann då att de försök man gjort att grunda danskarnes exklusiva rättighet till lotsning i Sundet på 1857 års traktat, all deles ieke höllo stånd, ty den skyldighet som 1857 ålades Danmark innebure ej en rättighet att uteslutande lotsa. Tal. framhöll derpå det upprörande sätt, hvarpå de svenska Öresundslotsarne blifvit behandlade i Danmark, och erinrade dervid bland annat derom, att trakasserierna mot nämnda lotsar fortgått äfven efter det underhandlingarna i frågan blifvit öppnade. Ettsådant förfarande röjde sannerligen intet tillmötes gående från dansk sida En stor ogrannlagenhet hade ock danskarne visat genom att i fråga om lotsafgifterna hålla sig till lotsarne och icke, såsom vederbort, till fartygsfararne, Den Danmark öfverlåtna skyl digheten att upprätthålla lotsningen i Öresund kunde dessutom ej innebära rättighet att uppehålla lotsarne, och att med polismyndigheternas anlitande kasta sig öfver de: svenska lotsarne. Särdeles anmärkningsvärdt fann talaren, att svenska regeringen ej vidhbllit yrkan. l det, att deklarationen skulle gälla med sex : månaders uppsägning. Talaren ville ej såra : svenska nationalkänslan genom att ytterliare framhålla hvad vi genom åeklaratioaen förlorat, och det kunde dessutom ej vara regeringen obekant hvilka åsigter som I denna fråga hystes af hela svenska folket, mea han mäste djupt beklaga att man pj bättre kunnat — ty att man velat det, rodde talaren — häfda Sveriges frioch rättigheter i denna sak. Han beklagade ock att man så litet till godo sett sjöfareng, både den svenska och främmande, beiof, men hoppades samtidigt att deklaratio en ej skulle bii lårglifvad och att man, om man ej kunde komma öfverens med danska regeringen, skulle göra frågan till hvad len egentligen vere — en internationel anrelägenhet, Något yrkande rörande denna ak hade han ej att framställa, han hade lott velat uttala sina tankar i densamma, in förhoppning att hon måtte tagas i föryadt öfvervägande samt sina varningar; y de misshälligheter, åt hvilka hon gifvit if, de skola ej uttö ur folkmedvetandet örr än hon pö ett tillfredsställande sätt lifvit löst, de kunna lefva upp vid andra illfällen och då hafva sorgliga följder med ig. — I öfrigt instämde tal, hvars yttande helsades med lsrop, i det af frih, Iricson framställda yrkandet. I frih. Ericsons i ven Nilsson i Österslöf, som framhöll att et k, brefvet af 1748 ej kunde Bberopas ill försvar för regeringsbeslutet rörande (tvidaberg, enär detta bref tillkommit för tt i deras början upphjelpa nya, ej med ela lindringar ät äldre ädlare verk. Grefve Posse, som derefter erhöll ordet, l ille icke inlåta sig på frågan om Åtvida-t erg utan i stället tala om reservationerna. lic id br Åstrands tvifvel om det grundlags-!k nliga i att bringa dessa under diskussion v örklarade han sig ej fästa någon vigt, utan l nsåg sig tal. ega full rätt att öfver dem ttra sig, en rätt den han ock ville begagna. lan fäste sig då först vid den reservation l om afsåg norska ståthållarfrågan, och utalade sin förvåning öfver att konstitutionsf tskottet ej mera fäst sig vid densamma; y den fornr som vid hennes lösning blifvit akttagen hade mötts af ett så stort ogilande och vore ock så anmärkningsvärd, att on väl förtjenat att inför riksdagen anrälas, Statsråden hade varit af den Bsigen, den de ock uttalat, att frågan föll nder 3 5 i riksakten och således borde i venskt-norskt statsråd företagas. Man orde således ha väntat att de skulle ha illstyrkt konungen att enligt lagens bud i å beskaffadt statsråd, afgöra henne; men värtom! De hemställa att frågan må i teslutande norskt statsråd företagas. De a ursäktat detta dermed, att frågan egde å obetydligt intresse för Sverige. Men unna väl, frågade talaren, några omstänigheter få föranleda konungens rädgifvare tt föreslå konungen att bryta gällande ig? Nej! BSamhällsskicket är hotadt om ällande lag ostraffadt kan få brytas af nskilde, ännu mera om den kan få det af onungens rådgifvare. Det vore svårt att atta hvarför konstitutionsutskottet ej an ett frågan vara af den vigt, att hon bördt ör riksdagen anmälas; men anledningen ade väl varit den att utskottet anseit de fråga varande statsräden, brr Adlercreutz, ergström och Berg, såsom mera olyckliga n brottsliga. Och olyckliga hade de verk gen varit och blifvit ännu mera genom ot sätt, hvarpå de bemöttes sedan de brut en rättsprincip, brutit mot gällande lag ir att bringa frågan till ett slut, då de af orska statsministern fingo i konungens ärvaro mottaga en ovanligt skarp tillrätwisning. Lyckligare för dem hade dock åa arit om de fätt mottaga denna från svenskt!h jatsråd eller konstitutionsutskottet, än från d P främmande statsman. Något yrkande ile anledning häraf vore naturligtvis au ej att! I öra, men då lagbrottet skett finge det ejld mnas oanmärkt, så mycket mera som det!å j är enstaka stående. Det var ej länge-lli dan man inom denna kammare hörde ci t lmisistern yttra att han skulle tillstyrka o . M:t att göra ändring i den af riksdagen fi pprättade riksstaten, något som naturligt T is skulle vara ett ännu starkare ingreppn gällande lag. Visserligen hade detta ytt-o ande allmänt betraktats blott och bartifj isom ett tomt hot; men skulle äfven af-Ih gten ha varit att sätta detsamma i ver-o et så kunna dock omständigheter inträffa,a om göra detta om intet. Två fall före-n gga emellertid då man brutit eller för-!g larat sig erna bryta mot gällande lag;!a presentationen skall dock veta att laga!h å, att dessa lagar upprätthåll Hvad o RN ER RR TR fe he 2 ke AA Dh ct I tr i Br mm a md ö rör jo hh 0 5 DD 4 rr M —m RH FJ Ö DM GU br hk DM kr AL Dm DD OM MÅ Bö