Aftonbladet – 1 maj 1874, sida 3

tadt beslut, ha yrkat och bifallit statsråde ställande för riksrätt, egde ej här någo tillämpning, ty frågan hade dä ej gäl sjelfva beviljandet af afradsfrihet, utan hur vida K. M:t egt rättighet att göra en fö medling. Man hade nu äfvenledes påståt att ifrågavarande ärende hort hänskjuta till riksdagens pröfning. I anledning s detta påstående framhöll tal., att K. M städse iakttager ett sådant förfarande vi alla de frågor, beträffande hvilka sådan föreskrifves i grundlagen. Likaså iakttage detsamma i alla ekonomiska frågor af mer framstående vigt till befordrande af ett ny tigt samarbete med konungens rådgifvare men i högsta grad inkonstitutionelt vor det, om en fråga sådan som den här å ban varande, hvilken endast gälde tillämpninge af en författning, skulle hänskjutas till riks dagens pröfning. Mot statsrådet Wera vände sig, i börja: af sitt anförande, frih. Ericson. Han toj ordet, förklarade han, under intrycket af de lifligaste öfverraskning öfver de statsrätts liga åseigter fivansministern uttalat, Åsigter med förkärlek stödda på förordningar frå envåldsperiodep. Oväntadt vore det visser ligen icke, sade han, att finansministeri egde dem; men att han så oförtäckt uttala dem, det mäste väcka öfverraskning. Tal trodde emellertid ej att de skulle kunn: vinna godkännande, men tog sig af dem ap ledning att anställa några allmänna betrak telser öfver betydelsen för närvarande tid af konstitutionzutskottets granskning ai etatsrådsprotckollen. — Denna granskning borde ej, yttrade han, inskränka sig till er framställning af mer eller mindre vigtiga anmärkningar mot enstaka regeringsband lingar, utan borde utsträckas till en skil dring af de ledande tankar, som synas ut. märka regeringen, på det att riksdagen måtte sättas i tillfälle att kanna bedöma regerings systemet i dess helhet, Detta vore numera så mycket vigtigare, som kouungens råd gifvare ha mot sig en opposition inom riksdagen, en opposition, som redan nu vore stark, moa som otvifvifvelaktigt skulle bli ännn aare, och hvars betydelse vore så mycket större som den ej utginge från det mera rörliga elementet, utan hufvudsakligen från jordegarne. — Talaren öfvergick derefter till en framställning af sina åsigter i de frågor, som inom konstitutiopsntskottet blifvit föremål för anmärkning, och fäste sig då först vid ståthållarfrågan. På samma gång denna frågas lösning väckt allmän tillfredsställelse hade dock den form, som vid hernes afgörande blifvit iakttagen, gjort ett ogynsamt intryck på alla svenska sinnen, något som visar och äfven borde kunna öfvertyga andra, norrmännen bland dem, att svenska folket vore lika ömtåligt om sin ära nu som förr. Ännu ogynnsammare var det intryck man fått a?det sätt, hvarpå lotsfrågan blifvit löst. Talaren beklagade utrikesministern, som, då han mottog sitt nya embete, meste mottaga en sådan fråga utan att kunna föra henne till ett lyckligare slut. Denna lösning hade dock medfört en vinst: skandinavismens död, och en erfarenbet: den om de minsta fordringar vi ha att ställa på vär pya härordning, Hvad det af utskottet anmälda regeringsbeslutet eller frågan om tvidaberg vidkom, framhöll talaren attandemeningen af 1872 års riksdagsbeslut ianledning af K. M:ts proposition om bergverkstionders upphäfvande varit den, att, under erkännande af att bergverkstionden vore en olämplig skattetitel, något sådant upp bäfvande endast borde företagas i samman hang med andra 8å näriogar och industri hvilande skatter. Detta riksdagens beslut tyckes man nu vilja kringgå genom att åt enskilda sökande bevilja flere eller färre frihetsår. Men eger K. M:t rättighet att gent emot riksdagen bevilja frihetsär, så kan K. M:t borttaga en skatt, som riksdagen beslutat, så kan K. M:t utan riksdagens hörande afskaffa hela bergverkstionden, Ett fortgå nde på den nu beträdda vägen skulle snart leda derhän, att maktfördelningen mellan regering och riksdag skulle bli en helt annan än den närvarande. Talaren slutade med att på grand af dessa m. fl. skäl föreslå att kammaren måtte besluta en anhållan från riksdagen, att konungen, isenulighet med ; 107 RB. F., ville från deras statsrådsembeten skilja hrr Berg, Lejonhufvud och Weern. Ordet erhölls nu af hr Ola Andersson, som betviflade att det kunde ha varit 1806 åra lagstiftares mening att ät K. M:t medvifva uteslutande rätt öfver de ordinarie inkomsterna, så mycket mera gom vid den tidpunkten just de ordinarie inkomsttitlarne varit de hufvudsakligaste. Det hade varit lessa lagstiftares mening att närmare be stämma svenska folkets förut temligen sväfvande sjelfbeskattningsrätt, men att tolka lessa deras bestämmelser så som man nu sökte göra vore säkerligen ej det rätta. Han beklagdde vidare den form, hvari norska ståthållarefrågan blifvit afgjord, men kunde ika litet biträda reservationen derom, som ien af hr Rydin afgifna Han framhöll leremot och betonade skarpt de anledvingar ill missnöje, som lotsfrågans lögning lemjade evenska folket, och uttalade den önan, att danska nationer, denna vär bästa vän, ej måtte tillåtas träda vår rätt för lära, o Efter honom uppträdde hr Åstrand, som ramhöll hurusom tvisten mellan dem, som det ifrågavarande regeringsbeslutet rörande Utvidaberg fonne en anledning till anmärking, och deras motståndare, i sista hand änförde sig till frågan huruvida kungarefvet af år 1748 ännu vore gällande eller j. Tal, var öfvertygad att det förra vore allet och under sådant förhållande vore ju nsmärkningen obefogad. Vore det ock så, tt regeringen genom att tillämpa detta bref kulle kunna taga bort en inpkomsttitel, så är, örklarade talaren, vidtagandet af åtgärder ör att få det nämnda brefvet upphäfdt enda tvägen till att förekomma detta. Öfver eservationerna ansäg sig talaren af riks agsordningen vara förhindrad att yttra sig ch slutade med yrkandet att utlåtandet rätte sans phrases läggas till handlingarne, läri instämde hr Alström. Ordet innehaes derefter af hr Danielsson — Bom försvaade utskottets uppfattning och förklarade ig instämma med hr Ola Andersson — amt hr Heggström. K. M:t kan icke, sade enne, ega rätt att nedsätta ordinarie inkom ter. Ty hur skulle det kunna gå, om så ore förhållandet? Ena året beviljade K. I:t en skatteeftergift; nya skatter bli nödändiga; det skulle då kunna hända att iksdagen, besluter, för att fylla bristen, anända just de skatter, i hvilka K. M:t beiljat eftergift. Villervalla skulle bli följen Talaren instämde derför i det affrih. Irieson framställda yrkandet. Hr Peter Olsson från Helsingborg, som erefter erhöll ordet, började sitt anförande ned att uttala det hvarken riksdagen eller nskilda representanter böra på ett småakigt sätt göra anmärkningar emot regerinsen, men då det visar sig, att regeringens andlingar stå i strid mot rikets sannskylige nytta, då bör, då måste man uttala RER