Aftonbladet – 1 maj 1874, sida 3

icke hemma, men väntades hvarje ögonblick. Då vi stego in, kom lilla Alma, som stått i ett fönster och sett utåt den trånga gatan, med några lifliga hopp springande mot de Vigne — och den varma rodnad, hvarat hennes lilla bildsköna ansigte öfvergöts af glädjen vid hans åsyn, skulle — hade hon varit några år äldre — säkerligen hafva smickrat honom mycket. Hon var nu omkring tio år, en för uppväxande flickor i allmänhet ej förmånlig Blder, men i hennes väsende och utseende fanns intet af slyna. Hennes guldskiftande lockar lågo som en gloria kring det finbildade barnansigtet och ur de djupblå ögonen med sina långa svarta fransar strålade en blick så ljuf och oskuldsfull, att den banade sig väg direkt till hjertat. I sin lilla Parisdrägt af. hvitt musslin med azurblå band syntes hon föga passa till den omgifvande tarfligheten, Arma barn! För några veckor sedan hade hon varit arftagarinna till Weive Hurst; nu, tack vare den skurken John Lacquers, lofvade henne framtilen snart sagdt bekymmer för dagligt bröd. Jag är så glad att ni kom, utropade kon till de Vigne. Morfar håller mycket af er och ert sällskap är honom nyttigt. Han blir så sorgsen ibland, då vi äro ensamma, och jag kan inte göra något att muntra upp honom. Då jag försöker roa honom, prata med honom, sjunga eller måla för honom, förefaller det mig som han blef ännu mera dyster; kanske minnes han då lifligare vårt gamla hem ? Saknar du Weive Hurst? frågade de Vigne. Barnets ögon fyldes af stora tårar och rodnaden försvann. (Forts.)