Aftonbladet – 30 april 1874, sida 3

stora bristen på lärare och de betydliga kost naderna (så har åtminstone seminariiföre ståndaren i Berlin, prof. Bonitz, försäkra en af komitens medlemmar) Men — heter det vidare — icke ha Sverige någon förpligtelse att gå i spetser för Europa, när det är frågan om någo nytt. Om man nu:skall besvara detta äkt: kälkborgerliga argument, så bör man förs komma ihog, att det ej är frågan om att gå : spetsen, eftersom andra länder redan täleg nat sig en likartad organisation. Och vore det än frågan derom, så hade vi ej väntad af en man, som enligt samtidens orlofssede är väl förtrogen med elementarläroverkets angelägenheter, att han skulle vilja påtrugs svenska skolan och svenska folket ett så dant fattigdomsbevis, som det, att de e borde eller behöfde taga initiativ i en vig tig pedagogisk och allmänt kulturhistorist angelägenhet. Att sätta i fråga något dy likt, är en skymf emot Linn6s och Berzeli folk, ett folk som ofta tillförene gått ispet sen på odlingens fält och som änvu visar att det ej vill höra till eftertrupperna. Oct att det ej hyger någon barnslig fruktan för hvad som är nytt, endast derför att det är nytt, har det också visat; det skrämmes ej af den gamla visan om lösa experiment. djerfva system o. 8. V., som af det gam las anhängare uppstämmes hvarje gång det är frågan om att afvika en hårsmån från den trampade stigen. Så mycket om det nya, opröfvade, improviserade o. 8. v. i komitåns förslag. Nu några ord om hvad förf. avser vara dess kardinalfel, nemligen det centraliserande, uniformerande tvång, som en dylik anstalt skulle pålägga hela vårt undervisningsväsen. Här har förf. con amore målat den onde på väggen för att sedan fö duktigt genomprygla honom, Förf. fantiserar sig nemligen ett slags pedagogisk tvångsanstalt, som styres af en enväldig tyrann under namn af direktör, och hvars lärare endast äro viljelösa verktyg i hans händer; lärarekandidaterna äro föga annat än slafvar, hvilka inexerceras efter ett visst system och derpå utsläppas för att i plantagerna klippa de späda plantorna med den från anstalten medförda normalsaxen. Hvar finnes nu origi nalet till denna ömkliga bild? Åtminstone i i komitens betänkande. Komiterade hafva, såsom detta betänkande visar, tänkt sig direktorn utrustad med ungefär samma makt, som f. n. tillkommer rektor i ett vanligt läroverk, och att denna ej är öfverdrifven, torde förf. kunna intyga. Vore nu direktorn på samma gång lärare i pedagogik, så blefve han derigenom så mycket bättre i stånd att göra de allmänt pedagogiska srundsatserna lefvande i anstaltens hela verksamhet. Detta yttrande, som har synts lörf, så högst betänkligt, att han oupphörigt upprepar detsamma, innebär dock insenting annat, än att direktorn verkligen olir, hvad rektor i våra vanliga läroverk ir ämnad att vara men ej alltid är, remliren målsmannen för den enhet i afseende 0å uppfostran och undervisning, som ej borde aknas i något välordnadt läroverk. Men iksom rektor vid förverkligandet af denna snhet är beroende af lärarekollegiet, så blir lirektorn beroende af seminariikollegiet, hviltet sålunda blir den i pedagogiska frågor estämmande myndigheten, och hvars medemmar för öfrigt äro hvar för sig sjelfstänliga. Hvad åter beträffar anstaltens förhålande till lärarekandidaterna och lärarekå en i allmänhet, så är det nästan otänkbart, tt en ung man vid 25—27 års ålder och fter afslutade akademiska studier skulle inder en ettårig kurs låta sig ens af den .raftfullaste lärare så beherskas, att hans ria utveckling deraf toge skada. På ettår iunne han omöjligen mera än attnödtorfteigen sätta sig in i en viss lärometod, hvilen för honom, ifall han vore begåfvad, ej unde blifva annat än en utgångspunkt, en eåning, en impuls till egen sjelfständig utreckling; hvad de svagt utrustade angår, fore det i hvarje fall bättre, om de egde ågon duglig metod äningen. Attförf:s far bgor i detta hänseende äro en ren chimere, isar sig ytterligare genom en jemförelse ned universitetens verksamhet hos oss och nnu mer i våra grannländer, som ega blott tt enda universitet: ingen har derifrån hört alas om något tvång eller oredligt förtryck, ch det oaktadt ungdomen vid en tidigare lder der tillbringar flere år af sin lefnad. Alla Sveriges blifvande läkare ha varit förligtade att genomgå en kurs vid Stockholms liniker och derunder inhemtat vissa metoer, men ej har det fallit någon förnuftig meniska in, att detta skulle inverka skadligt, Itan tvärtom. Saken är helt enkelt den, tt den egna erfarenheten under en mångrig verksamhet tillräckligt modifierar alla lags inlärda teorier och metoder. Förfalla sålunda förf:s hufvudargument ill intet, så kunna vi gerna förbigå hvarjeanda små infall och utfall, com här och er förekomma, Hvad särskildt beträffar örf:s egna funderingar om sättet att afjelpa det obestridliga behofvet, så kunna i med afseende på frågan om profårsinrättingens utveckling hänvisa till en i Dagligt iliehanda nyss afelutad artikelserie, som illräckligt utreder denna fråga; och hvad ngår förf:s försök att hjelpa komiten till ätta på deras eget område, så utgör detamma en ny bekräftelse på den gamla saten, att det är lättare kritisera andra än jelf åstadkomma något dugligt. —n—