Aftonbladet – 30 april 1874, sida 3

-j och, hvad sjelfva saken beträffade, äfven hi -l Ola Andersson instämt) angående det af tl åtskilliga bland svenska statsrådets medlemmar gjorda tillstyrkandet, att norska ståthållarefrågan skulle i uteslutande norskt statsråd till behandling och afgörande förekomma; d d bt NM af hr Rydin (med hvilken hr Per Nilsson tli Espö i hufvuodsakliga delar siz förenat) i angående det förbållandet, att, vid ett den 19 Augusti 1873 på ecklesiastikministerns föredragning utfärdadt cirkulär till samtliga eforalstyrelser i riket om förändrad undervisningsplan för de tre lägsta klas serna af rikets elementarläroverk, alla dei regeringsformens 38 3 föreskrifna vilkor blifvit lemnade utan afseende, både föreskriften att beslutet skall till sitt fullständiga innehåll hafva blifvit i statsrådet bestäimdt, innan expedition eger rum, och att expeditionen skall i alla delar öfverensstämma med det i statsrådet förda protokoll samt att åtminstone någon af de då I utfärdade expeditionerna skall vara försedd I med konungens handskrifaa underskrift; af hr Ola Andersson (med hvilken hrr I Sven Nilsson i Österslöf, Bäckström, Assarsson och i hufvudsak äfven hr Lyttkens Jinstämt) angående det sätt, hvarpå den s. k. lotsfrågan under sistlidna och näst föreI gående år blifvit handlagd och slutligen löst genom deklarationen af den 14 Augusti 1873. I Första kammaren inleddes diskussionen J utaf frih. v. Schwerin, hvilken af hr Hallanborgs reservatiom funnit sig föranlåten att j uppträda och nu ville hafva uttaladt, att, enligt nästan allas mening, afgörandet af denna fråga innebure ett offer ät den mnorska nationalkänslan. Men hvarför behöfde denna finna sig sårad af, att en svensk man kunde komma att bekläda ett norskt embete? Svenska embeten stode ju öppna för utländingar och således äfven för norrmän. Tal. trodde, att den svenske konungen, hvilken i detta fall beslutit utan råds råde, dymedelst gjort stora koncessioner åt den norske konungen. Detta hade väckt farhögor inom svenska nationen, som vill känna gränsen för dylika medgifvanden, genom hvilka rikets savnskyldiga nytta icke torde hafva blifvit iakttagen. Statsrådet Berg erinrade om 107:de paragrafens i R. F. stadgande, att konungens beslut angående enskilda personers eller korporationers rättigheter icke må inom riksdagen nämnas, än mindre komma under öfverläggning. Tel. ansåg sig emellertid kunna till besvarande upptaga konutitutionsutskottets anmärkning, enär man måste anse, att den ej gällde enskild person, utan principen, och således torde hafva framkommit endast under den förutsättning, att hvarje sådan regeringsåtgärd vore ett ingrepp i svenska folkets rätt att sig sjel! beskatta. I hr v. Ehrenheims reservation hade ut skottets årigt blifvit så fullständigt bemött, att tal blott hade några få ord ati tillägga. Hvilken vidsträckt betydelse man än ville gifva åt 57 R. F., kunde man dock ej deraf vilja påstå, att i behörig ordning tillkomna beskattningslagar genom densamma blifvit upphäfda och lika litet att ovilkorliga skatter derigenom blifvit förvandlade till ovilkorliga. Konungen kunde ej genom riksdagens beskattningsrätt hafva blifvit frånkänd rätten att bestämma i hvilka fall dessa vilkorliga skatter kunde efterskänkas, i synnerhet som denna konungens rätt presumerats i författningar, som utfärdats efter 1809. Genom k. brefvet af äen 1 Maj 1819 blef för öfrigt rättigheten att bestämma öfver de ädlare verken öfverflyttad från bergskollegium till K. M:t. Man måste derför anse brefvet af 1748 ännu gällande, och detta utvisade konungens rätt att pröfva, när lindringar lämpligen kunde meddelas ädlare bergverk. Konungens rätt i detta hänseende kunde ej upphäfvas derigenom, att riksdagen vid uppgörandet af en riksstat tagit denna skatt i beräkning. Tal. ansåg sig slutligen ej böra ingå inågot bemötande af de betänkandet vidfogade reservationer, emedan de i dessa gjorda anmärkningarna ej delats af utskottet och sålunda ej kunde blifva föremål för riksdagens pröfning. Hr Rydin ville blott försvara sin reservation, ej tala för någon åtgärd mot konungens rådgitvare, ehurn tal. ansåg detpåpekade förhållandet vara så betänkligt, att till och med de konstitutionella grundvalarne kunde genom detsamma rubbas. Detkunde icke förbises, att en strid mellan de begge statsmakterna för närvarande påginge hos 088, i våra grannländer, ja, snart sagdt öfver allt. Denna strid härrörde deraf, attvinu mera än någonsin befinna oss i ett starkt utvecklingsstadium i demokratisk riktning. Det berodde nu på, om man vid betraktandet af denna utveckling fäste hufvudsaklig vigt vid den pågående striden eller den dermed jemnlöpande samverkan mellan de båda statsmakterna. I det ena fallet finge man en pessimistisk, i det aadra en optimistisk uppfattning af hvad denna företeelse hade att betyda, Tal. förklarade sig i dessa afseenden vara optimist. Ehura vissa farhågor torde förefinnas, kunna vi med lugn emotse slutet på striden, om vil. noga särskilja mellan de rättigheter och ) skyldigheter å ömse sidor, som grundlagen tydligen föreskrifver. Grundlagen har gjort konungamakten så stark, att ministersty-:! relso icke får finnas ens i de fall, då denl: borde ifrågakomma. Äfven representatio nens makt har blifvit noga afvägd; riks-: dagen framgår ur de val, som ega ruml: bland de medborgare, hvilka hafva något: att förlora eiler vinna. Det parlamenta : riska styrelsesättet vill fram, säger man, l: Tal. hade ingen fruktan derför, ty det ärl grundadt på samverkan och på den principen, att pligt går framför rättighet. Hos: osg gälde det nu, om vi skola hafva regering och riksdag eller en regerande riksdag. Grundålagea bar gjort regeringen tilll den starkaste af de begge statsmakterna, Samma är äfven förhållandet i England, der parlamentarismen är fullständigt utbil-Å dad, och så måste det vara, ty eljest få vil. upplefva samma förvecklingar som Frankrike och Spanien. I Danmark och Norge: hölle man för närvarande på att förvandla ministrarne till expeditionssekreterare åt riksdagen. Efter att hafva omnämnt, huru riksdagen hos oss irlåter sig i specialite ter och huru ärenden af olika vigt borde på olika sätt behandlas inom regeringen,! öfvergick tal. till en närmare utveckling :i af de i hans reservation gjorda anmärkningar. Med våra jemförelsevis små förhål : landen kunde det lätt inträffa, att ett ärende : föredrogs inför K. M:t, innan det erhållit . follständig utredning. DE dertill bruketl:i är, att hvad departementschefen föreslagit, : tillstyrkes af de öfriga regeringsledamöterna, kan det hända, att en departementschef, som vill vinna riksdagens eller en-: dera kammarens sympatier, expedierar en riksdagens skrifvelse, innan han förskaffat sig den utredning af frågan, som finnes il: Aernundlagan färaskrifvan Pnahanda vara!l