Aftonbladet – 23 april 1874, sida 2

Jag grälar aldrig, sade Vigne med stolthet, aldrig med någon, utan jag säger min mening genast rent ut, och dermed punktum. Då jag mötte Lucy der aftonen, berättade jag henne, att jag skulle resa och då bad hon mig om — kan ni tänka hvad! — ingenting mindre än äktenskapslöfte. Jag gifta mig med henne! Hon ville till och med påstå, att jag löfvat henne det, men ehuru jag begått många dårskaper i min dar, har jag dock aldrig gjort mig skyldig till någonting så vanvettigt. Jag sade henne rent ut, att det var en lögn, ty hennes fräckhet bragte mig i ra seri. och jag har aldrig kunnat tåla någon: ting mindre än falska beskyllningar. Jag erbjöd henne för öfrigt att så liberalt, som hon sjelf önskade, draga försorg om hen nes framtid. Hon lyssnade dock inte till ett ord af hvad jag sade, utan blef alldeles ursionig, när hon inte lyckades tvinga mig att medge, det hennes galna anspråk voro fullkomligt rättmätiga. Hon öfveröste mig med de giftigaste smädelser, sade att hon aldrig älskat mig, utan blott ämnat använda mig som den fotapall, på hvilken hon velat uppstiga för att vinna rang och rikedom — det enda hon här i verl den törstade efter. När hon nu misalyckats, Katade hon mig och skulle nog veta att hämnas innan hon dog. Eno förb—dt lyckad hotelse, som hon torde få svårt att verkställa. Kanske, sade de Vigne mahande på sin häst, som han sjelf körde, qvinnorna kunna säga hvad som helst i ilska. Lucy Davis hade alldeles fallit mig ur minnet ända tills nu den vackra Trefusis erinrade mig om henne, Jag är glad, Curly, att du bjöd S:t Croix och lEstrangs på frukust till dig, ty jäg önskar att än en gång se min sköna kejrarinna, innan jag om lördag måste resa hem till Vigne. Sabretasche, Pigott, Se. vern och en massa andra herrar komma till mig på fasanjagt och jag önskade, att ni två, kära pojkar, också vore med. God att nmed er, an revvir! Dermed stego vi af