Aftonbladet – 23 april 1874, sida 2

ska mästerverken med mindre uppfattning af dem än af alla vacka ögonkast och blida smålöjen, som slösades på oss. Lyckliga uti vär barbariska tanklöshet, passerade vi Suckarnes bro med ett godt skratt åt lady Fantyres qvicka skämt, ströfvade igenom promenaderna, genom Bacons portar, skyndade igenom bibliotekerna, togo Thorvaldsens Byron i så noggrannt betraktande, att det slutligen föreföll oss som den store poeten skulle besvarat den beundrande blick, hvarmed Trefusis lät sina glänsande ögon hvila på honom. Huru besynnerligt det förefaller mig, sade de Vigne, i det vi inträdde i Kinss Chapel och stötte emot en i förtid åldrad lärd man, hvilken tillbringat bela sitt lif vid universitetet, ja, nästan ofattligt, att det finnes menniskor, som kunna öda bort sin tillvaro i den qvafva studerkammaren notan attlika puppan någonsin blifva fjärilar. Denne gamle Stofil är en akademiker, som numera har upphört att anstränga sin hjerna, men så mycket mera lägger an på de materiella njuningarna vid ett godt middagsbord, han har icke en tanke och hans ärelystnad ingen sfer utom det mest hvardagliga området, Likväl, miss Trefusis, synes mig cn sädan karl på längt när ej så vidunderligt märkvärdig, som dessa klassiskt lärda män, hvilka binda sin hela äre. lystnad vid ett dödt tungomål, nedlägga all sin kraft och sin själs bästa avsträngningar uti upphjelpandet af en föråldrad filosofi och — gom Pelham säger — göra hela sitt lif till en enda skoldag, sitt minne till ett benhus för döda språk, sin hbjerna till ett lexikon eller en encyklopedi och fram lefva all sin tid utan menskliga törboppningar eller menskliga sympatier och dö utan att kanske ens af en hund blifva saknade. Jag undrar, om det skulle passa er, sade Trefusis med ett småleende, Mig, ivfölt de Vigne. Jag skulle låta mig fjettras af dyika -sjilsmördande sudier; det hiwlen förbjude! Jag älskar omvexling, handling och ep lifnll tillvaro; ett