del föredrog den lilla Flora Estranges barnsliga medlidande för sin utmattade häst och hennes lifliga försäkran till sin man att lika rolig som början af jagten varit, lika obehagligt föreföll henne slutet, som de Vigne sade morgonen förut: chacun a son goåt och bra sorgligt vore det eljest, ty hvart skulle det väl taga vägen om alla hade samma smak. Gud skall veta att vi äflas nog ändå, hata och rivalisera hvar andra för dessa vära olycksstiftarinnor, det sg. k. vackra könet. På hemvögen syntes lady Blanche i misehumör, men Trefusis! — det är min fasta öfvertygelse, att på den qvinnan skulle en Mazeppas vilda galopp ej ha verkat tröttande — hon tyglade sin häst med oförminskad styrka och säkerhet. De Vigne an märkte det med beundran, ty att ee koostfärdighet uti hans egna talanger behagade honom alltid. De tillryggalade de nio engelska milen, hvaraf hemvägen bestod, vid hvarandras sida och han betraktade henne med ömma, utmanande blickar, TREDJE KAPITLET. Från akademitiden vid Granto. LEstrange hade bedt oss sända våra kläder till hans hem för att efier dagens jagt hos honom göra middagstoiletten; då vi kommo ned i salongen, funno Trefusis omgifven af flera herrar, med hvilka hon var i lifligt samspråk. Gästerna bestodo för öfrigt af mrs S:t Croix med sina tvenne dött rar, långhalsade och pratsjuka flickor, lady Blanche, som nu återkommit från sitt misshumör, grefvinnan af Turquoise, som ansåg sig vara en framstående intelligens, mrs Fitzrubric, biskopens hustru, som, eburn skenhelig, aldrig sade nej till en god middag och ett glas.champagne.. . Ibland andra bemärktes äfven den; som lady Flora uttryckte sig, afskyvärda lady HFanteyre. Hon vår ett, litet ifruntimmerj med.skärpa anletsdrag, en skärande stamme ochen lika qvick som elak tanga. . Hon, ätojot icke — kanske mest i anledning af sin utpräglade: