Aftonbladet – 20 april 1874, sida 2

ing af rikets representanter icke heller efter ju års förlopp skall kunna neka, hvad vii etta ögonblick anse nödvändigt för rikets betänd, och mitt votum bestämmes derjemte at ot skälet, att måhända blott genom detta mendement skall kuana erhållas en majoriet, som öfverensstämmer med sakens vigu. andets anseende utät och denna församlings ärdighet. Inom den tyska rik-d.gen har ett antal f tjugusju d-puterade, tillhörande det frionservativa och det nationalliberala pariet, inlemnat en skrifvelse med anbållan, tt riksdagen måtte uppmana rikskanslern tt senast i förbinde:se med riksbudgeten ör 1875 meddela en prospekt ötver alla de ansarfartyg och andra örlogsfartyg. som ro färdiga, under byggnad eller projekteade. Skrifvelsen motiveras på följande sätt: Den senaste marinplanen fordrar omkring 3 mill. thaler för byggande at fartyg. För ren 1873 och 1874 äro beviljade mellan 8 ch 9 mill. i ofvan angitna syfte och till vösten kan, som framgår af marinplanen, väntas en ytterligare begäran af 6,700:000 haler ; det är derför af vigt för riksdagen stt före beviljandet af de nya beloppen omma till fullständig klarhet om, huruvida le hittills. beviljade summorna blifvit använda på ett ändamblsenligt nätt, oeh af lenna orsak utbedjes denna upplysning. Rättegången mot erkebiskop :Ledoshowski har som redan är kändt genom elegrafen fått den utgång, att domstolen iömt honom sitt embete förlustig. Anklagelseskriften har indelat de förseelser, som jades erkebiskopen till last, i sex olika grupper. Den första af dessa angår språktvisten vid meddelandet af religionsundervisningen vid gymnasierna i Posen. Sedan genom en kabinettsorder af den 26 Oktober 1872 religionslärarne erhållit befallning att för framtiden använda samma språk, som begagnades vid den öfriga undervisningen, uppmanade erkebiskopen de honom underlydande. andlige att icke hörsamma regeringens befallning, hvilket hade. till följd, att nästan sämtlige religionslärarne blefvo afskedade. Äfven med afseende på upprättandet af privata religionsskolor handlade erkebiskopen mot regeringens föreskrifter. Den andra anklagelsepunkten handlar om -offentliggörandet af-de beslut, som fattades af biskopskopförenseh i Fulda. Den tredje punkten framställer AMskilliga öfverträdelser af lagen af den 11 Maj 1873 om tillsättandet af andlige. Anklageiseskriften nämner icke mindre än 95 fall, då erkebiskopen tillsatt andlige utan regeringens samtycke. Af dessa hafva redan 34 fall ledt till ådömandet af böter till ett sammanlagdt belopp af 29,700 thir eller, om icke böterna erläggas, till statsfängelse i två år. Erkebiskopen har redan börjat att .afoitta böterna i fängeliet i Ostrowo, Den 4 Ang: fö-lidet år fäste öfverpresidenten i Posen erkebiskopens uppmärksamhet på dst olagliga i dylika tillsättningär, men erhöll till svar, att erkebiskopen visserligen hade förutsett och beklagade dessa följder, mer dock icke som trogen och lydig tjenare af den apostolicka kyrkan kunde handla annorlunda utan att göra sig skyldig till en mycket allvarsam pligtförsammelse. Han vidhöll, att det icke var brist på lydnad mot statens lagar, utan önskan att försvara kyrkans politiska rättigheter, som varit bevekelsegrunden till hans handlingar. På ett enda undantag när hade samtliga de olagligt tillsatta presterna förklarat, att de ovilkorligt skulle lyda sin andlige förman. Denna punkt af anklagelsen omtalar också offentliggörandet af en påflig skrifvelse, som prisar motståndet mot lagen af den 11 Maj. Den 4:de punkten angär erkebiskopens. vägran att defivitivt besätta några prestembeten, och den 5:te punkten rör bannlysnvingen af religionsläraren Schröder till följd af harts lydnad mot statens lagar. Den sista punkten lägger erkebiskopen till last. att han icke följt den uppmaning, som regeringen ställde till honom att nedlägga sitt embete. Erkebiskopen bar svarat på uppmaningen, att den väl icke kom öfverraskande för honem, men att han icke kunde ställa sig den till efterrättelse, emedan den blott var ett rytt vitnexbörd om, att regeringens organer icke hafva någon klar föreställning om de pligter, som tligga en katolsk prest. En katolsk biskop kunde väl hindras att vaka öfver kyrkans angelägenheter, men han kuäde ej afsättas från sitt embete. Om en biskop följde en dylik uppmaning att nedlägga sitt embete, skulle han visa sig sin höga och ansvarsfulla ställning ovärdig.