Aftonbladet – 18 april 1874, sida 2

jetårens ställning ar 1 .sjeltva VeEFKeL nåttliga men säkra löner, hvilka ökas ängsamt och i förhbllande till natio alrikedomens tillväxt. Om arbetarne dermot, så snart en industrigren får vind i eglen, ofta blott för tillfället, börja strika, ör att erhålla en omåttlig löneförhöjning, ch förnya striken, då förhällandena indras, för att hindra en billig nedsättning de orimliga löverna, skola de döma sig ill ständiga fluktuationer, till ett oroligt ch bekymmersamt lif, der besparingar bli möjliga och der icke trygghet och sinnesugn kunna råda. S-örre delen af de tyska tidningarna utala sin glädje öfver den frodliga och lyckiga lösningen af milivärlagfrågan. Enligt stt af dagens telegram är andra behandlinen af lagen slutad och alla artiklarna anagna i enlighet med regeringens önskninsar. I en korrespondens fråa Berlin at len 13 dennes försäkras, att kejsar Wilrelm ännu för några dagar sedan var en ufgjord motståndare till det Bannigsenska umendementet, men att det lyckades Bisnarck, Moltke och Kamecke i förening att itvervinua hans betänkligheter i detta hänseende. Det berättas derjemte, att fältmarskalk Manteuffel egentligen var den, som stärkte kejsaren uti hans motstånd och att nan i Beriin betraktar den nuvarande Jösvingen af frågan som en seger vunnen öfrer Manteuffels stigande inflytelse hos kejaren. I vissa kretsar gick man till och ned så långt att betrakta den från Frankike återkomne generalen som Bismarcks ;ventnelle efterträdare i egenskap af rikszaneler. För att bemöta dessa rykten fästes i ministerrådet uppmärksamheten deroå, att om Bismarcks sjukdom blefve långrarig, kunde det icke vara fråga om någon vanan ledare af statskansliet än statsministern Delbrick, som redan nu sköter rikskanslerns vigganden. I regeringskretsarne var man .ewligen säker på en betydande majoritet i iksdagen för Bennigsens förslag; om det plifvit förkastadt, skulle man ha upplöst riksdagen och utskritvit nya val. Från italiensk sida har länge klagats öfver, att Frankrike låtit örlogsfartyget Orenoque ligga i Civita Vecchizs hamn, som let påstås, för att stå till påfvens förfogande, om han vill lemna Rom. Derför ansågs fartyget vara ett slags appendix till Vatikanen och efter 1870 gjorde officerarne vid högtidliga tillfällen sin uppvaktning hos päfven, under det en dylik uppmärksamhet icke, som sig borde, egnades Victor Emapuel. Dä italienska regeringen, som till en början tälte detta åsidosättande, klagade des öfver, fann Thiers i slutet af 1872 på len utvägen, att officerarne icke samlade i kår fingo infinna sig till lyckönskan hos päfven vid julen, för att deras uteblifvande från Quirinalen vid nyäret icke skulle blifva så i ögonen fallande, och denna anordning fann hertigen af Decazes i fjor allt för bejväm för att icke följa den. De franske kierikalerne tyckte icke derom och ansågo let för en opassande feghet; men de mäste äta det passera för att icke sätta regerinsen i ny förlägenhet. Men hvilket nederjag ha de icke nu mäst lida! Den 23 Marg, tjuzufemte årsdagen sf Victor Emaruels thropbestigning, hade O:ooqae hissat italiensk flagg. Att detta blitvit gjordt på regeringens befallning, kan icke vara något tvifvel underkastadt, ty fartygets chef är en ifrig klerikal; och det antages för afgjordt att det är marquis de Noailles, som utverkat detta, och att fartyget sä!unda för framtiden kommer att stå under bonom och icke under Corcelles, sändebudet vid påfliga bofvet. Hvad vann man då med att äterkalla Fournier, denne vän af Italien, då Noailles sålunda träder i hans fotspår? Dock icke endast bland de franske klerikalerne gifver sig harmen Juft, utan ännu mer i sjelfva Vatikanen. Ryktet har redan berättat, men har äter blifvit dementeradt, att päfven hade begärt Orenoques bortsändande och förklarat, att han aldrig skulle komma att begagna den; andra yttranden af högt ställda andliga berätta, huru hissandet af den italienska flaggan betecknades som den bittraste förolämpning, man kunde visa påfven, o. 8. v. Deremot är man uti Italien mycket belåten med hvad som skett, och det skall troligen icke vara från denna sida som önskningar om Orenoques sflägspande framkomma, enär fartygets qvarstannande i Civita Vecchia nu förlorat sin betydelse. Samtidigt komma underrättelser om, att modlöshet börjar göra sig gällande i Vatikanen och att antalet af dem, som till hvarje pris vilja göra motstånd mot sakernas nya ordning, starkt aftager. Detta bekräftas genom yttranden i det klerikala bladet Osservatore Cattolico, som bittert klagar öfver den anda af försonlighet, som bemäktigat sig de klerikale. Äfven i påfvens senaste uttalanden förekomma antydningar om, att han känner detta växande affall. Till och med bland kardinalerne är det icke ett ringa parti, som önskar en fredlig lösning och öfverenskommelse, enär det ser, att det icke från utlandet kan vänta någon verklig hjelp för påfven. Intet medel försummas att upphetsa stämningen i de katolska länlerna mot Italien, och man skyr icke att illgripa de uppenbaraste lögner, om man blott kan åstadkomma tillbörlig dramatisk effekt och påverka den okunniga allmogens antasi. Sälunda har man i lång tid både i Belsien och Frankrike sålt halm från påfvens ängelse till 25 centimer strået. Man vill nemligen inbilla folk, att han hälles ifjettar och behandlas illa af de italienska kyrkoröfrarne. Nyligen har man uppfunnit en 0y variation på lögnen och säljer fotograier, som föreställa påfven i hans fängelsebur., detta ord taget alldeles bokstafligt; lessa bilder kosta 12 francs stycket; men priset nedsättes till en tredjedel för medemmar af katolska föreningar och af öfverskottet skall en del gå till Peterspenninzen. Till denna göras ständigt insamlingar och det är betydliga summor, som på detta sätt tillflyra päfvehofvet och den klerikala wgitationen; visserligen märker man Bågon minskning häruti på ätskilliga ställen, men let inkommer dock nog för att underhålla Vatikanens dyrbara hof och de nya italienska biskoparne, som icke fö lön, derför att le ej äro erkävde af regeringen. Naturligtrig uraktlåta icke presterna att öfvertyga ina hjordar om den nöd, hvaruvi påfven MF för att sålunda väcka deras medliande. Militärautnämningar. K. M:t har i går Itnämnt och förordnat: vid lifregementets ragoncorps: till öfverstelöjtnant och förste najor, andre majoren grefve J. M. Spens, ch till andre major, ryttmästaren frih. G. ,. H. Lijonhjelm; samt vid Nerikes regenente: till öfverstelöjtnant och förste maor. andre majoren (2 Janorhesm ark 4311