Aftonbladet – 16 april 1874, sida 3

MN RR 4 ET vi SEE. od behag. Största delen af våra tonsättare följa ingen annan metod, och då ett viss praktiskt savoir faire sällan saknas, så flo rerar saken på bästa vis. Medelmåttan väc ker icke entusiasm, men saknar sällan sym. patier. Initiativernas män äro mera sällsynta Den blixt, som hviner genom själen och tänder stora tankar af ursprunglig friskhet och skönhet — dön skänka gudarne endast få älsklingar, ehuru dessa endast sällan röna någon syrnerlig glädje af denna gåtva. De t) förstå ej föra sin vara till torgal Lon. Le han Ani V Ser Detta märktes äfven hos den framstående personlighet, som vi ha i tankaroe: det var Eduard Brendler, ett musikaliskt snille af denna äkta sort. Han hade i sin ungdom intvingats i handelsverlden, måst agera com mis voyageur och slutligen fastnaglats vid kontorspulpeten. Men omsider bröt han de kommersiella fjettrarne och räddade sig i sånggudinsars armar. Nu lärde han sig såsom aurodidakt harmoni och komposition. utbildade sitt fina formrinne och sin glän. sande talang för instrumejtationen sanit eröfrade i stormsteg mästerskapet ehuru han till en viss grad alltid förblet empiriker. Utan tvifvel tillhörde Prendler jemte Wikmanson ordningen af de ypperat begålf. vade tonsättare vårt land egt). Men man är van ått mäta snillets grad efter produk. ternas gvantitet, och denna var bhös bäda mästarne ganska ringa. Men non guantum. sed quale, och ännu har ingen i Sverige komponerat så mästerliga qvartetter som Wikmanson, eller en musikalisk målning så full af glödande poesi som Bfendlers Spactara. Men Brendlers dyrbara tid — och med den månvget herrligt verk — mördades af lektionsträldom, och Wikmansons af tjenstemannaslafveri. Skulle marc lej tro att ett Jand, som så hushållar med Isina storheter, vore öfversvämmadt af sådana? År 1830 kom jag, ännu en yngling, till I Stockholm för att göra konststudier och besökte äfven Brendler, hvilken jag hört mycket prisas. Dertill satte jag imellertid ej mycken tro, men fästade mig desto mera vid hans vänliga och anspråkslösa väsende. Men en dag, då jag besökte honom, gaf han lektion åt en liten talangfull flicka, som han höll mycket af, Mathilda Nauclr (sedermera den utmärkta pianisten fru Wilskman), och spelade med henne en fyrhändig variationspjes full af passion och fantasi. Hvad är detta för en vacker komposition? frågade jag. Åh, det är en af mina Floror. Då märkte jag hvem jag hade för mig, Det var tredje häftet (D moll) af dessa fina och graciösa pjeser som buro den gemensamma titeln Flore. De bida föregående häftena äro hållna i en lättare stil; alltsammans för längesedan glömdt. Men Spastara visade mig först B:s snille i dess fulla dager. Han redogjorde en gång för sin uppfattning at dikten och berättade mig äfven om musikens tillkomst. En dag, sade han, kom min gamle vän X. (kapellist) med tårar i ögonen till mig: jag är förlorad, ohjelpligen förlorad, suckade han. Förlorad! hur så? Ack, jag står i skuld hos en skräddare i Hamburg, rom vill lagsöka mig, och tänk, hvilken skandal! Man skall med skymt och skam jaga mig från kabellet! Bah! inte annat! Det räknas icke så noga! Hur skulle det eljest gå för rätt mänga af kamraterna och kapellmästaren på köpet! Kan du inte låna mig? Det skulle du inte behöfva fråga mig två gånger, men du vet nog hur det stär till. Du är ja virtuos! Ställ till en kousert! Och få sätta till! Men du säger något. Tänk om du ville komponera åt mig något som gjorde uppseende och förtjuste hela stan! Det vore det enda! Haha, men jag skall försöka. Lyckligtvise, fortfor B., föll Spastara mig i sinnet, jag tog saken i angrepp, fat tade eld, arbetade natt och dag, verket blef färdigt, och med m:ll Strömstedts (sedan fru Torslow) präktiga deklamation gjorde det i kopserten en lycka öfver all förväntan. Börsalen var öfverfylld, damerna snyftade och min betryckte vän var räddad. -Och inkomsten ? Räckte nätt och jemut till, jag tog naturligtvis intet, och Hamburgskräddaren anammade kassan. En allmän hänförelse väckte verkligen den genialiska uppfattningen af denna glödande dikt, den varma känslan, den lågande fantasien i skildringen af de skakwnde situationerna. Särskildt är det värdt att jakttaga det de flesta musikaliska momen terna ej, såsom eljest plägar hända, som blotta illustrationer åtfölja dikten, utan utgöra små melodiska teckningar i sjelf ständigt afrundade former samt sålunda på en gång fasthålla sitt musikaliska oberoende och på det innerligaste ansluta sig till ordet. Tre poetiska faktorer uppträda här för att från alla sidor belysa den gripande seenen: berättaren framställer den tragiska tilldragelsen och reflekterar öfver dess fasor ; men derunder öppnar musiken för oss sjelfva skådeplatsen med den framktilande katastro fen: vi se den olyekliga Spastara med sitt barn, omhvärfd af sprakande lågor, vi svindla med henne vid den ramlande trappan, vi förnimma hennes spöklikt vilda skratt, och alla de vansinnets fantasier, som drifva henne till förtviflans bråddjup, draga äfven förbi vår bäfvande själ. Men öfver det vilda tumultet ljuder serafernas bön (kören a capella), som i klara harmonier sväfvar upp mot höjden: Gud! nådig, barmhertig, förbarma dock digl!e och som öfver hela den mörka taflan gjuter en öfverjordisk, försonande dager, En sådan uppfattning kan endast utgå från ett musikaliskt snille af högre ordning, en äkta poetisk natur och en tänkande konstnär. Spastaras död är ett verk, som hedrar den nation, i hvars midt det skapats. Brendler arbetade med :stor ifver, när hans genius manade honom dertill; men skulle något vara färdigt till bestämd tid. så sträfvade hans natur emot, och vanligtwula nnnebat han galan till sjata Son hlin.