Aftonbladet – 13 april 1874, sida 2

äldrar att taga sina döttrar ur folkskolan, för att i de nya läroverken låta dem in: hemta en så kallad finars bildning, hvars hela finess dock komme att bestå i en liten hum om franska grammatiken. Men detta vore ju just rätta sättet att leda in på den stråt, hvars lockelser de nya skolorna voro afsedda att förebygga. Långt bättre vore då att bilda fortsättningsskolor, dit folkskolans utgående lärjungar kunde öfverflyttas, för att erhålla en praktisk yrkesbildning. — — — Det är 088 omöjligt att tro, att det verkligen kan vara meningen att med några lösryckta och stympade delar af ett utarbetadt system upprätta ett helt annat slags skolor, än detta atsett. Men i alla händelser hoppas vi, att man måtte förekomma hvarje sådan missuppfattning genom att, i fall förslaget bifalles, sä formulera detta bifall, att det förbinder till skolornas utvecklande enligt kommissionens förslag. För egen del ha vi efter frågans behandling sistlidne vår ej, under fortsatt begrundande af det vigtiga ämnet, funnit ringaste anledning att frångå den mening, vi dä uttalade om de tillämnade treklassiga flickskolorna för 9 till 12 ärs barn. Det är oss längt ifrån klart — yttrade vi då — huruledes denna barnaundervisning skulle kunna hjelpa dem som vilja förbereda sig till något mera ansvarsfullt uppdrag i det enskilda lifvet eller till offentliga tjenstebefattningar. För alla dessas behof, hvars athjelpande likväl i den k. propositionen 1873 uppställes såsom hufvudändamål, vore uppenbarligen en högre elementarkurs af ojemförligt större vigt. Den tidigare undervisningen intill tolfte året lära väl hemmen, med folkskolans biträde, kunna jemförelsevis lättare besörja. Dessutom skulle väl hos ej få föräldrar starka betänkligheter yppa sig, helst medan saken är ny och opröfvad, att sända flickor vid så unga är från hemmet, för att i likhet med gossar inackorderas på en främmande ort och der få till det mesta reda och sköta sig sjelfva; — och i sådant fall skulle de trekassiga skolorna kanske uteslutande bli anlitade af föräldrar, bostatta i de städer, der skolorna förlades. Och om man med dessa skolor i väsentlig grad vill tjena de obemedlade — ty de bemedlade kunna naturligt vis i hemmet eller i enskilda flickskolor eller i 8. k. pensioner bekosta en någorlunda god undervisning för sina barn — så kan äfven af annat skäl ifrågasättas, om ej det ändamålet, åtminstone för landsbygdens barn, skulle nästan fullkomligt förfelas. Då nemligen skolans anlitande måste för föräldrar, som icke äro bosatte i staden, der skolan är belägen, medföra ej obetydliga kostnader utöfver skolafgifterna, är det naturligt att mindre bemedlade föräldrar först skulle noga besinna den frågan, hvad de för sina flickors framtid verkligen kunde vinna genom den föreslagna treårs kursen, och på den frågan torde de då, såsom redan antydts, finna ett så nedsläende svar, att de afstå från det kostsamma försöket — det svaret nemligen att en lärokurs för 9 till 12 års barn hvarken sätter dem, som vilja försörja sig, i stånd att också kunna det, eller gör dem skickliga till något mera ansvarsfullt uppdrag i det enskilda lifvet, eller utrustar dem med duglighet för of fentliga tjenstebefattningar. Dessa invändningar emot de af riksdagen ogillade, af komiten endast såsom begynnelser till fullständigare läroverk, och under vilkor af formlig förpligtelse för kommunen att mom fem är hafva en femklassig skola i gång, förordade, samt af den allmänna meningen underkända, men nu igen af K. M:t föreslagna, treklassiga skolorna för 9 till 12 års flickor, ega fortfarande i vår tanke den vigt, att vi hellre, vissa om att frågan om offentliga flickskolor ej kan falla, skola se henne för någon kortare tid undanskjuten, än hela den vigtiga angelägenheten bragt på sned och i misskredit, kanske för ganska lång tid, genom att nu påbörjas i galen ända. Men naturligtvis behöfver frägan ej af sådan orsak undan skjutas, ty den nödiga ändringen i K. M:t förslag är ju ganska lätt och enkel. En annan hufvudsaklig invändning, som dock drabbar lika mycket sistl. riksdags skrifvelse, som k. m:ts förslag, gäller förbiseendet af det vigtiga faktum, att enskilda flickskolor redan finnas, tillochmed sådana som motsvara de tillämnade offentliga, åttaklassiga flickskolorna. Från den med rätta ansedda s. k. Wallinska flickskolan i hufvud staden ha sålunda lärjungar utgått, som med heder aflagt maturitetsexamen. Äfven inågra andra städer lära mer eller mindre fullständiga elementarskolor för flickor finnas. Den gynsamma utgångspunkt för frågans lösning, som detta förhållande erbjuder, har riksdagen förbisett och k. m:t — måhända. endast af den anledningen — lemnat å sido. Enligt hvad som förspörjes, lär emellertid numera inom riksdagen och särskildt bland dem som hafva att i främsta rummet handlägga ärendet, den uppfattningen hafva gjort sig gällande, att man ej bör lemna obegagnadt det stöd, som redan befintliga enskilda flickskolor kunna lemna. Det vore särdeles önskligt, att detta bekräftade sig. I enlighet med riksdagens skrifvelse har k. m:t föreslagit, att staten och kommunen i ett slags bolag skulle upprätta flickskolor; men hvarför ej, när man icke vill veta af några nteslutande på statens bekostnad inrättade flickskolor, hvarför då ej lika gerna, der så ske kan, ett bolag mellan staten och en enskild skolföreståndare? Då staten naturligtvis endast inläte sig i sådan öfversnskommelse med fullt lämpliga personer, och då staten vidare förbehölle sig all den kontroll, som kunde anses nödig, kunna vi ej se, att mot ett sådånt förfogande några betänkligheter resa sig. Understödet kunde måhända tjen ligast utgå i form af årsafgift för obemed lade lärjungar, olika efter olika klasser eller grupper af klasser. Naturligtvis kunde äfven en kommun på samma sätt understödja en redan förhandenvarande flickskola. Häri genom skulle både staten och kommunen, för billigare pris och med mindre besvär, uppnå det ändamål, hvarför nu ett bolag mellan båda ifrågasättes; man skulle ock vinna den ej oväsentliga fördelen, att de enskilda flickskolorna ej fortfarande blefve för behäållna blott åt förmögna föräldrars barn, hvilket de höga elevafgifterna — 300 rdr årligen å Wallinska skolans gymnasialafdelning — na måste medföra. Vi förutsätta visserligen ej, att enskilda skolor härigenom skulle framlockas öfver allt, der behofvet påkallar en elementarskola för flickor, men der så ej skedde. kunde ju staten och hest (EL RSSR FAST BES FER SR Tan ET SA En TRES a