Aftonbladet – 13 april 1874, sida 2

2 SYGLUV VIL As dIL:D, FALL UV BURSBRGPUI, BV kunde inhemtas under denna korta tid och vid så unga är, ej skulle komma att medföra verkligt gagn för eleverne efter deras utträde ur skolan. Visserligen äro dessa skolor afsedda att efter behof utvidgas, men då en sådan utvidgning göres beroende af den erfarenhet, som framdeles komme att vinnas rörande omfattningen och beskaffenheten af det gagn, som sådana anstalter kunde medföra, torde en tillökning med flere klasser ej allt för snart komma i fråga, hvadan den af riksdagen påpekade olägenheten länge nog skulle komma att ega rum. Dessutom förklarade sig riksdagen hysa starka betänkligheter mot förslaget att staten ensam skulle bära utgifterna för den qvinliga undervisningen, och att denna skulle vara kostnadsfri för lärjungarne. Den af förlidet års riksdag sålunda uttalade önskan har K. M:t gått till mötes genom sin i år aflåtna proposition om understöd åt elementarskolor för flickor. K. M:t begär ett förslagsans ä 50.000 rår, att! användas till understöd åt af kommuner upprättade tre-, femeller åttaklassiga elementarskolor, under vilkor att kommunen består tjenlig, med fri(?) lekplats försedd lokal för skolan äfvensom bostad (eller hyresersättning) åt rektor eller föreståndarinna, samt med ett visst belopp bidrager till första uppsättningen af läroverkets undervisningsmateriel; att kommunen ikläder sig ansvar för att skolkassan årligen, vare sig genom elevafgifter eller på annat sätt, erhåller ett belopp af — allt efter klassantalet — minst 1333 rdr 33 öre, 2666 rdr 66 öre eller 5000 rdr; att kommunen för fem år isender åtager sig dessa förbindelser; att staten, som till uppsättningen af undervisningsmateriel bidrager lika mycket som kommunen, årligen understödjer skolan med dubbla summan af ofvan nämnda, af kommunen garanterade belopp; att lärjungarnes afgifter af kommunen bestämmas, dock ej högre än 40 rår i de tre lägsta, 50 i fjerde och femte samt 60 i de högre klasserna, utom 6 rår inskrifningspengar, 2 rdr i terminen för undervisningsmateriel och 2 rår till ljus, ved m. m.; att hvar tionde lärjunge åtnjuter kostnadsfri undervisning. Enligt hvad vi inhemtat, lär detta förslag ej inom riksdagen hafva att påräkna några varmare sympartier. Vi tro ock, att det tarfvar åtskilliga väsentliga förändringar, men att dessa utan synnerlig svårighet böra kunna af riksdagen vidtagas, så att frågan ej derför behöfver ännu en gång skjutas åt sidan. Vi skola här korteligen angifva de vigtigaste påminnelserna mot förslaget. : I sin skrifvelse förra året åberopade visserligen riksdagen och förklarade sig hufvudsakligen gilla den af 1866 äårs komite uttalade åsigt, nemligen — märk väl — derutinnan, att flickskolor borde genom staItens och kommunens samverkan ästadkom: mas. Men inågot annat hänseende har riks dagen icke hänvisat till komitens betänkande såsom rätta grundvalen för uppgörelse af ett nytt förslag. Emellertid följer det nu framlagda kungliga förslaget — med isynnerhet ett väsentligt undantag, hvarom mera längre fram — komitens förslag här och der så noga i spåren, att till och med smärre enskildheter i det senare, som möj ligen kunde vara passande år 1868, då komitån afgaf sitt utlåtande, blifvit utan förändring bibehållna år 1874, ehuru i följd af ändrade förhållanden numera ej tjenliga. Sålunda är det t, ex. alldeles uppenbart, att den i k. propositionen stadgade terminliga afgiften af 2 rår till bekostande af ljus, ved, städning och uppassning är alldeles otillräcklig, såsom erfarenheten från elementarTläroverken säkerligen tillräckligt intygar. Samma anmärkning torde äfven ega sin giltighet i fråga om de till siffran bestämda kommunaloch statsbidragen till undervis ningsmateriel. En sådan trohet, i under ordnade detaljer, mot komitens förslag har riksdagen naturligtvis ej kunnat åsyfta med sitt förord för allenast den hufvudgrundsatsen, att stat och kommun borde samverka för upprättande af flickskolor. Deremot har riksdagen, om än utan uttryckligt åbero pande af komitns förslag, i en mycket vigtig punkt uttalat sig i öfverensstämmelse med komit6n, men med den påföljd att dett. uttalande i det nu framlagda kungliga för slaget rönt jemt upp lika litet afseende. som i 1873 års kungliga förslag blef komiterades liknande åsigt beskärdt, Vi mena frågan om treklassiga flickskolor. Läsaren behagade åter genomögna riksdagens ofvan anförda yttrande om denna punkt. Deraf torde kanske rättast slutas, att riksdagen alls icke vill veta af nägra treklassiga sko lor för flickor från 9 till 12 år. TIalla händelser framgår deraf med fullkomligt ostridig visshet, att riksdagen åtminstone ford rar, såsom förutsättving för statsunderstöd åt treklassiga flickskolor, det af komiten -J uppstälda vilkoret, att nemligen kommu nen förpligtar sig att inom viss tid, ej öfverstigande fem år, hafva en femklassig skola i gång. Men i den nu föreliggande k. propositionen fing ett dylikt vilkor alls icke omtaladt: kommuner, som önska erhålla statsbidrag för upprättande af treklassiga skolor, hvilkas lämplighet riksdagen formligen underkänt, skulle enligt den k. propositionen dertill blifva berättigade mot förut nämnda åtaganden, men titan skyl dighet att inom viss tid utvidga skolan. Och likväl voro i denna punkt åsigterna inom sista riksdagen mindre delade, än i någon annan detalj af hela frågan, ja vi tro oss kunna säga: i det närmaste enhälliga. I det särskilda utskottet rådde här om, enligt hvad betänkandet utvisar, endasi så till vida någon meningsskiljaktighet, att en ledamot, som ansäg det i k, prop. utta lade syftet, att skolorna framdeles skulle utvidgas, såsom en tillräcklig garanti, att så äfven skulle komma att ske, derför icke från denna del af den k. prop. hemtade skälen för sitt afstyrkande af bifall. Och under kamrarnes öfverläggningar höjde sig, såsom af protokollen kan inhemtag, icke en enda röst till försvar för det kungliga förslagets treklassiga skolor för 9 till 12 års flickor. Utom representationen råder, så vidt vi varit I stånd att utröna, allmänneligen samma mening. I en väl skrifven uppsats i Tidskrift för hemmet (1873, 1 h.) påpekas sålunda, att man ej rimligen kan föreställa sig att dessa treklassiga skolor skulle kunna aflemna sina tolfåriga lärjungar med kunskaper, tillräckliga — enligt departementschefens uttryck i Första kammaren — för dem, som vila försörja sig, att också kunna det. Derefter yttras vibart rr gg SA OA 5