Aftonbladet – 11 april 1874, sida 2

Halllperala partiets motstånd beredt honom. Den för Bismarck obehagliga situation, som uppstått genom detta motstånd, karakteriseras på ett ypperligt sätt af engelska tidningen Spectator uti en artikel, som på ett klart sätt visar hvilken stor principfråga egentligen står på dagordningen. Den ifrågavarande artikeln, hvilken som man finner är skrifven innan folkrörelsen kom regeringen till hjelp, är af följande lydelse: Den historiska situationen i Berlin är af en frappant karakter. Kejsardömet är icke blott upprättadt och erkändt, utan dess makt befinner sig på den möjligt högsta ståndpunkt. Tvenne provinser ha blifvit tagna från Frankrike, och försvagadt som detta senare är, kan det ännu icke med allvar tänka på hämnd. Påtvedömet darrar för den politik, som Bismarck så obevekligt tillämpar mot det katolska presterakapet.! Två erkebiskopar och en biskop af katolska kyrkan befinna sig i fängelse. Data! Tyskland förödmjukade Österrike var för icke längesedan kejsarrikets afgjordaste fiende; men det har nu nyligen gifvit sin forne motståndare försoningens och förlåtelsens kyss, . De italienska statamännen, ehuru mindre villfariga än man i Berlin skulle önska, tala i de mest smickrande ordalag om det stora tyska väldet. Ryssland omfattar hvarje tillfälle att visa sig behagligt för det nya kejsardömet — ingen betviflar, att Tyskland är Europas skiljedomare. Men midt i alla sina framgångar och all sin ära vredgas den vid sjuklägret fjettrade store minister, som åstadkommit alla dessa under, öfver den otur, han nu möter, och han hotar till och med att afgå. . Den store kejsaren å sin sida är förtörnad mot riksdagen med anledning af militärlagen; han visar sig benägen att åter börja den förfärliga kamp, som 1862—1866 uppstod wellan honom och den preussiska riksdagen. Man börjar derför nu inse, att Europas störste monark och störste statsman icke äro närmare det mål, de vilja uppnå, än då konung Wilhelm var en obetydlighet jemförd med Lonis Napoleon och då grefve Morny helt och hållet fördunklade Bismarck. Furstkanslern ser med vrede riksdagen benägen att vägra upprättandet af Tysklands lefvande försvar. Detta kommer sig icke deraf, att man icke uppskattar fursteny egenskaper som ledare. Men den vill icke bekläda Bismarck och kejsaren, och ännu mindre farstens och Wilhelms efterträdare, med rättigheten att förfoga öfver landets väldiga militära till gångar och att styra Tysklands politiska exkursioner. Oss synes riksdagen vara fullkomligt berättigad att korsa kejsarens och hans ministers despotiska beslut, som annullerar riksdagens makt så länge dem nuvarande konstitutionen är landets lag. Emellertid är det icke säkert, att de liberale skola framhärda uti sin opposition. Man säger, att om regeringen ginge in på en förminskning af 17,000 man, skulle de libe rala votera det permanenta upprättandet af armåas fredsstyrka. Detta skulle vara ett! stort fel, ty de skulle derigenom för framtiden tillspillogifva riksdagens prerogativ. I hvilket fall som helst, är detta en märklig händelse, som påminner om den agitation, som för tio år geedan uppstod i Preussen och hvilken förnyas fyra år efter de stor: artade trivmfer, hvilka ledde till det tyska kejsarrikets upprättande. Men hvad som för närvarande sannolikt mest uppretar Bismark är, att den kritiska situation, i hvilken han kommit, i mer eller mindre mån är resultatet af den politik, som enligt hans åsigt borde tillförsäkra ho nom. det pationalliberala partiets stöd. Då han förklarade krig mot katolikerna, visste han, att han gaf sig i fejd med en befolkning, som har. ett ansenligt inflytande i kejsarriket, en befolkning, hvilken, om den icke sett sig hotad, ej skulle visat sig syn: nerligt fiondtlig mot de planer, som borde. öka kejsarrikets makt. Om detta partiförblifvit troget kanslern, skulle det från den förste till den siste af sina medlemmar hafva voterat militärlagen och pgifvit regeringen en ansenlig majoritet. De liberale inge, att) de genom att votera lagförslaget, som gif-. ver regeringen i fredstid dispositionsrätt. för obegränsad tid öfver en ansenlig armå,l: skulle förpanta den folkets makt, för hvil-l. ken de äro representanter. Det klerikala, partiet skulle deremot icke ha ryggat tillbaka för en dylik utsigt, Öfvertygelsen att han med en sådan bundaförvandt skullet; besegrat oppositionen, bereder också kanslern ett moraliskt lidande. Furst Bismarck har begått två svåra fel. För det första har ban aldrig rätt uppskattat betydelsen af den allmänna meningens! moraliska styrka och sedan hear han litat! för mycket på den popularitet, som hans! framgångar beredt honom. Han har ickelf förstått motiven för motståndet af ka-! tolikerne, som icke vetat att göra tillbörlig : skilnad mellan underdånigheten för kyrkans ! lagar och lydnaden för en i går grundlagd? stat. Låtom oss tillägga, att fursten ickel! fäst tillräckligt afseende vid de grundsat.j ser om sjelfstyrelse, som de liberale anta ! git. Han trodde, att en minister, som hade slagit och försvagat Frankrike samt föröd l mjakat påfvedömet, alltid och när som helst: skulle finna det liberala partiet färdig att följa sig. Otvifvelaktigt är kanslerns in-C flytande mycket stort; men det är icke nog! stort för att förmå det liberala partiet attjå afstå från en princip som är sjelfva libera-7 lismens grundval. ; Vi hafva redan omnämnt den nederländska 4 regeringens förslag om organiserandet af!f försvarsväsendet och gå nu att lemna en något närmare redogörelse för dess behand-y, livg i representationen. Det var PreussensiF beteende mot Danmark år 1864 och synner ligast mot Hannover 1868, som öppnade re-1 geringens ögon för försvarsväsendets, särskildt befästningsväsendets försummade till-, stånd, oaktadt fästningarnas antal var lika stort som städernas. Redan år 1867 anslogojf kamrarne betydande belopp för de vigtigaste!J lästningarnas förbättring; men då det fört ett litet land måste vara i hög grad önsk-) rärdt att hafva en fast antagen försvars-j plan, dels för att kunna bestämma förhål-, landet mellan de lefvyande och döda försvars-1 krafterna, dels för att göra försvaret obe roende af vexlande ministerers olika åsigter,gs ansåg sig krigsministeren böra förelägga! kamrarne en befästningslag (d. 10 Maj 1870). ; Bristen på försvarets koncentration och kri-, yet 1870—71 förhindrade lagförslagets an-!1 :agande, enär man måste antaga att de före-!, slagna fästningsverken hade för ringa mot ståndskraft gent emot det nya belägringsurtilleriets ödeläggsnde verkningar. Det slet? sålunda nödvändigt att omarbeta be-l. ästningslagförslaget, såväl med afseendel! ierpå, som på kamrarnes uttalanden, och4 sålunda modifieradt blef det ånyo förelagtl3 amrarne den 16 November 1871, då ett be-la opp af 30!2 millioner gulden begärdes förln örslagets genomförande. Andra kammaren ! nottog förslaget mycket ogynsamt, likasom 4 len i det hela visade sig mycket ogynsaml not de militära åtgärderna, derför att krigs-ih ndeatan nå då ganara Bran vnrtit från 1N 77,1 G