Aftonbladet – 10 april 1874, sida 2

— Dramatiska teatern. Under den ni stan totala brist på dramatiska mnyhete: hvilken så högst ledsamt utmärkt innev: rande teaterzäsong, har k. teaterdirektione ansett sig nödsakad att åter på repertoire upptaga Sardous beryktade komedi Familje Benoiton, hvilken efter nägra års hvila går gafs för femtiofemte gången å Drama tiska teatern. Den målning, stycket lem nar af det sedeförderf, som under det andr kejsardömet bemäktigat sig den parisisk bourgeoisien, framställer ett förflutet, som aftvaget i blod och försonadt genom olyc korna, icke längre utgör något typiskt oc karakteristiskt för det franska sociala lif vet, Man kunde sålunda med skäl ha vän tat att slippa åter se framförd på svensl scen denna komedi, som, i sin fullständig: brist på poetisk lyftning och konstnärlig idealisering af ämnet, numera blott utgör et betecknande vitneszbörd om den låga stånd punkt, hvartill sededramat i likhet med den öf riga literaturen sjöpk under imperialismen nedtryckande hägn. Den qvickhet och satiri ska skärpa, gom utmärka Sardous pjes, för sona ej dess brister och utgöra ej heller nå got giltigt skäl för dess återupptagande enär en mängd andra äldre stycken af vida värdefullare halt i lika hög grad besitta dessa egenskaper. Rollfördelningen var på ett par tre un dantag när densamma som förr och utföran det jemt och goåt. De nya rollinnnehåf varne voro fröken Wiberg som Jeanne, hvil ket parti förut innehades af fröken Nerman. och fröken Frankenfeldt som Camille, hvar. jemte eleven Hodell nu utförde den yngste Benoitons roll, somförr innehades, om vi icke missminna oss, af fröken Bäckström. nu uppträdande som gymnasisten Benoiton. Fröken Wibergs framställning vari allmänhet tilifredsställande och att hon icke kunde förläna den någet högre intresse beror på sjelfva rollens beskaffenhet. De båda unga gossarnes partier utfördes rätt bra och särskildt bör erkännas, att den gemena scen. der ett nioårigt barn införes i berusadt till. stånd, utfördes så litet upprörade som möj ligt. Stycket, som i högsta grad är hvad som på den parisiska teater argotn kallas une piece des robes, det vill säga ett så dant stycke, der de spelande damernas toilet ter utgöra hufvudsaken, är å Dramatiska tea tern uppsatt med ett öfverdåd, hvad de Benoi tonska damernas kostymer beträffar, som bevisar hvilka vidunderligheter en otyglad skräddarfantasi kan ästadkomma i sammet, siden, spetsar, glitter m. m.