Aftonbladet – 2 april 1874, sida 3

den i bugter sig slingrande ormen, Vackra prof på denna ornamentik återfinnas på metallarbeten från vikingatiden. Svearnes mest besökta tempel var det vid Gamla Upsala i närheten af de trenne stora kungshögarne belägna. Våra förfäder uppstälde i templen sina förnämsta gudars bildstoder såsom man finner af Olof Tryggvasons och Olof den heliges saga. Tempel fonnos dock icke på alla offerglatser, ty ofta firade våra förfäder sin gudstjenst i fria luften på något heligt ställe. Man har skäl att antaga, det våra s. k. domaresäten varit offerplatser. Dessa domaresäten ut göras at vanligen nio i ring ställda stenar, stundom med en midtsten. Dr Hofberg, som noga undersökt fornlemningarna i Nerike och Vestmanland, anmärker, att man i närheten af dessa platser ofta anträffar en 8. k. skirkälla, hvilken omständighet är ett stöd för nyssnämnda åsigt. Man kan med iedning af namn på stället uppräkna en mängd platser, hvarest åsagu darne tillbådos under hednatiden; dit höra de med namnen Hof, Harg eller Vi bel2gda,. Man fiuner ofta äfven, åt hvilken gud stället varit helgadt. Många af dessa namn beteckna nu kristna kyrkor, hvilket visar, att sådana anlagts på platser, som redan under hednvatiden helgats till gudstjenst. Hos våra förfäder hafva gudarne och religionen varit desamma som på andra sidan Kölen. Att Eddans bhbjeltesånger ej varit okända i Sverige, ser man af de bilder, hvilka tillsammans med runor äro inristade på Rasmundsberget i Jäders socken och på Götestenen i Härads socken, vestra Södermanlend, och som föreställa tilldragelser ur Sigurd Fafnezbanes saga. Eno afbildning häraf förevisades, och en intressant förklaring lemnades derötver. På gudalärans enskildheter äfvensom vå sådana hasliga för hållanden som uppfostran, äktenskap m. m, ansåg föreläsaren sig icke böra ingå, då ypperliga skildringar deraf nyligen lemnats af en annan person. Enligt hvad greffynden utvisa, dels brändes liken, dels begrofvos de obrända. Det förra sätet synes bafva varit det vanligaste åtminstone i Mälaretrakten. Då den döde brändes, ikläddes han sina kläder, sina vapen och gica smycken, hvarjemte hästar, hundar, hökar, kanske äfven trälar dödades och lades bredvid honom. Möjligt, men ännu icke bevisadt, är, att qvinnorna fingo följa sina män på bålet. Askan och de krossade benen lades vanligen i ett lerkärl. Grafvarne äro ofta täckta af en hög eller ut märkta med stenar, lagda i krets eller trekant, stuvdom i form af ett i båda ändar spetsigt skepp. At de stora högarne vid Upsala (deras ännu i förra seklet brukliga rätta namn är kungshögarne., och namnen efter Odin, Thor och Frej hafva senare tillkommit) hafva hvardera mera än 220 fots diameter. Den östli gaste af dem undersöktes 1846 och 1847 på så sätt, att man gräfde en horisontal, 5 fot bred, 7!2 fot hög gäng från ena sidan till midten. Gängen kläddes med trä, men började förfalla är 1858, hvarefter den är 1860 igenfyldes. Högen är, med undantag af sin nedre del, uppkastad af menniskor och består-mest af geand. I midten anträffades ett 50 fot bredt röse af ku!lersten, hvilket betäckte lemningarne af det bål, hvarpå liket blifvit brändt. Midt i rösets botten låg ett hårdåt packadt lager af aska, kol och brända ben, Tre tum under detta lager stod en simpel urna a? bränd lera, inbäddad i sand och täckt med en tunn stenflisa, inom en krets af stora kullerstenar, som skulle skydda urnan mot det ofantliga trycket af den öfverliggande massan. Urnan, som höll 6 tum i höj! och 7!2 d:o i bredd, var ända till brädden fyld med brända ben. TI henne och i benlagret anträffades lemningar af flere genom elden mycket skadade bronsprydnader, glasperlor, benkammar, spelbrickor af ben, nitnaglar af jern, två bitar af guldsmycken wed ovanligt fina filigransirater 0. 8. v. Högen synes tillhöra början af vikingatiden. Ej sällan hafva kämpar blifvit högsatta i sina skepp, hvarpå fynden vid Ultuna och Tane utgöra bevis. I sammanhang med redogörelsen för be grafningssättet meddelade föreläsaren en gommal saga om Harald Hildebranda begrafning, hvilken berättelse, om än ej ialla sina enskildheter tillförlitlig, dock är af intresgee, dä man flere gångeri ättehögar funnit qvarlefvor af hästar, betsel, stigbyglar,! selar och vagnar. De cbrända liken ligga ofta i kistor af sten eller trä. I flere grafhögar, i synnerhet i Norge, har man anträffat timrade kam: rar, hvari liken ibland legat på stoppade kuddar eller sutit på stolar. Den anmärkningsvärdaste graf af detta slag är drottning Thyras grafkammaro i en af de stora högarre vid Jellingei Jylland, hvilken graf daterar sig från ungefär år 950 efter Kristus. Kammaren är 11 alvar lång, 4 alvar bred ech 2!4 alnar hög, bygd af ekstockar och invändigt klädd med ekplankor; dess väggar hafva varit öfverdragsa med ylietyg. i öm minne af de döda restes ofta bautastenar, på Lvilka den sflidnes namn ibland är ristadt, paturligtvis alltid med runor. Understundom finner man äfven namnet på den person, som ristade runorna och ichögg drakslingorna. Mest bekant af sådana konstnärer är en man vid namn Ubbe, hvars namn återfinnes på nära fyratio runstenar i Upland och angränsande trakter. Till sist yttrade dr Montelius några allmänna betraktelser öfver vikingatiden, hvari ban framhöll. huru både Geijer och Tegner skildrat vikivgalifvet på olika sätt, men att man måste anse den förres skildring för i historiskt hänseende mera närmande sig sanniogen. Man är så van atttro vära förfäder bafva gifvit sig ut på vikingatåg för att söka ära och bragder, men dessa färder hafva af A, E. Holmberg med rätta karakteriserats gåsom sjöröfveri under form af näringsfåsg. Dock måste man ej döma vikingarne efter nutidens begrepp, utan städge komma ihåg, att tillståndet i vestra och södra Europa under 9:de seklet ej var på något sätt bättre och tryggare, och att strider och bragder ju voro vilkor för att komma till Vallball, hvarför nordbon naturligtvis skulle med förkärlek och ifver omfatta dessa krigiska företag, de sista vågorna af folkvandringarnas stora ström. Det var först, sedan vestra och södra Europas folk genom korstågen kommit i beröring med österns högre billning, gom deras seder förmildrades och förädlades, och man bör härvid komma ihåg, med hvilken ära Nordens invånares afkomlingar i Normardiet, Eng land och södra Italien deltogo i dessa korståg. MZ. AVLA a sota dofalla biten