Aftonbladet – 31 mars 1874, sida 3

Han låg på soffan, öfver honom hängde Sokrates död af Dietrich. Med stort lugn talade han om sin säkra, snart förestående död. Han hade ålagt läkarne att säga fulla sanningen i afseende på hans tillstånd, Han hade ordnat allt och afvak-l: tade stilla hvad som skulle följa. Han ta lade derom, att åhörandet af god wmusikj vore det enda, som han i sin ensamhet och l sjukdom med smärta nödgades umbära. Han roade sig med att uppgöra allehanda små l:! dikter i olika versformer, sonetter och epi gram. Dessa rytmiska sammansättningar l: gjorde honom godt under ensamhetens tyst : nad. När jag denna oktoberdag lemnade Strauss, kunde han ännu följa mig ut genom det y:tre rummet. Vi voro båda öfverväldigade af afskedets känslor; vi visste att vi sågo hvarandra för sista gången. ÄAvnvnu den 21 December skref han till mig: Mina krafter aftaga långsamt men ständigt. Som ni vet är jag till freds. Satis est! brukade en teolog i Tiäbingen utropa, när vederbörande hört nog af en examenspredikan. Till hans sista födelsedag, den 27 Januari, sände jag honom ett kopparstick öfver Spi poza. Derpå erhöll jag följande på ett visitkort skrifna svar: Carissimo Syspinoziste et amico suo B. Anuerbach pro egregia communis magistri imagine gratias breves quidem sed ingenuas ag Symmysta et amicus errotus D. F. Strauss. L. 29 Jan. 74. Vid pass åtta dagar derefter var Strauss ej bland de lefvande. Hvilken betydelse hau eger i vår tids stora kulturstrider, veta alla tänkande1), och den 8 Febr. 1874. hans dödsdag, tillhör historiska data. Det har synts oss af intresse att taga vara på denna skildring af den energiske mannens sista stunder. Man må dela hans senast uttalade åsigter eller ej — det förnekande af en personlig Gud och odödligheten, som han framlagt i Der alte und der neue Glanbe — reen man kan svärli gen neka sin beundran för hans personliga ständaktighet och lugn. I senaste häftet af Svensk tidskrift för litteratur förekommer en (ej ännu afslutad) at professor Borelius författad belysning af nyss nämnda beryktade bok, som inom kort tid upplefvat sex upplagor och framkallat hvad en tysk tidskrift benämnt en verklig filosofisk syndaflod af följdskritter. I sammanhang med uppvisandet af de inkonseqvenser, till hvilka Strauss med all sin tankeskärpa gjorde sig skyldig, tyckes oss emellertid prof. B. sjelf ha gjort sig skyldig till en inkonseqvens, i det han ill denna uppsats vid ett tillfälle gifver orto 2 doxien icke just en räddningsplanka, men,d om vi så få uttrycka oss, ett litet halmstrå.t Han anmärker nemligen, att den af Strauss h päverkade Tiibingerskolan i ett hänseende r icke är förntsätiningslös: den förutsätter d a 8 5) s a sj YO CN At DÖ by AA a RÅ KN Pr KN AE Br kr M VD att underverk i erdets egentliga betydelse icke kan antagas, och ban yttrar (sid. 8): sä mycket är gifvet, att antagandet af under icke ovilkorligen och under slia om ständigheter får anses oförenligt med vär tids vetenskapliga ständpunkt. Han tilllägger vidare: Om vid det organiska lif få vets uppkomst ett sådant under mäste an tagas, så låter det åtminstone tänka sig,ei att den religiösa omhvälfning, hvilken en-b ligt kyrkans betraktelsesätt är att ansek säsom en ny andlig skapelse, kan hafva bi varit åtföljd af öfvernaturliga tilldragel-h ser. Huru detta låter sig tänkas är sär !s kert för mänga med oss en gåta, och sam-8i marställningen af det organiska lifvets upp jal komst såsom nägot oförklarligt med en ny jv andlig skapelse är utan tvifvel mindre lyckä ligt vald. Äfven gör förf. ätskilliga jemk: 7! ningar, tänker sig rationalisternas argu-B ment 0. 8. V., men, som sagdt, ett halmsträ I är utkastadt, vid hvilket vederbörande icke S lära underlåta att haka sig fast. För öf 9 rigt är prof. B:s afhandling ganska läsvärd l9och gifver en i flere fall redig exposå af äm-8: net: Strauss Alte und neue Glaube. Denna n: bok är indelad i fyra afdelningar, hvil d kas uppgift är att utbreda och besvara ic likask mänga frägor, nemligen: 1) ÄrolmM vi kristna? 2) Hafva vi ännu religion?te 3) Huru begripa vi verlden? 4) Harujs ordna vi värt lif? Strauss uttalar sigo! jöljaktligen om allebanda ämnen och viln föreställa oss att vära läsare skola med stor d ippmärksambet följa prof. B:s kritiska re eg iogörelse för vissa hufvudpunkter. Exem jv: oelvis är Swauss i politiska frägor starkt m konservativ. Frögan, hvilken statsform ilTl ig är dem bästa, utfaller på det hela tilll4örmån för monarkier såsom mest gynsam al ör de högre andliga intressena. I monar. al tien ligger något gätlikt, skenbart orimligt, he ven just deri ligger, enligt Strauss, hem-til igheten af dess företräde. Hvarje myste af ium synes absurdt, och likväl finnes intet 20 ljupare lif i stat eller konst utan myste 8ge iom — ett egendomligt yttrande, anmärker af of. B., af en person, hvars förnämstahe träfvavde varit att utrota mysteriet i reli an ionen. Emellertid hänvisar Strauss äfven) sl! å hvad som ur rent nationel synpunkt ut-de ör monarkiens förnämsta företräde, nemli br en att den är fritagen från de våldsamma nå kakningar och den korruption, hvilka lätt! Pr. iona öfverhand och, efter Straues öfverty-me else, äro rent af oskiljaktiga från sådana 17 tater, hvarest högsta värdigheten beror på S8t n oviss och at partiintressen upphetsad åk alstrid. Till och med monarkien med re-Du ublikanska institutioner förkastas af Strauss zo! äsom en fransk fras. Såsom en oumbärlig fy eståndadel af den konstitutionella monar.Se! ien räknar Strauss ett kraftigt adelsstånd ter ed majoratsrätt. Det s. k. fjerde ståndet stö wrbetareklassen) benämner han rentaf detHt ovarande samhällets osundaste fläck, och ut an talar icke blott med största indignation ) qv m socialisterna och pariserkommunen, vär jpej ds Hunner och Vandaler, utan fordrarAl ck lagens ingripande emot arbetsinställel-Hö erna. Arifsrätten betraktar han som famil-ste ns graudval; den, som hotar densamma, rer itter yxan till statens och samhällets rot.re! led dess borttagande säger Strauss, skulle del amhället likna ett sandfält, hvars delar af jall varje luftström skulle hvirflas om hvar ma dra. Utan olikhet i egendom gifves hvar bet en vetenskap eller konst, emedan dessför-)ick tan saknas både ledighet till deras utbild-tio ing och medel att bekosta dem. På mo ser liska krafters inflytande till den kommu-jteo stiska rörelsens hämmande räknar dock j1 ä rf. föga; deremot förlitar han sig på, attige! ismarck och Moltke samt deras efterföl-Ste re skola hälla de oroliga i tygeln, ehurn Sär an anser Bismarck hafva begått ett fellPpå nom den allmänna rösträttens införande. sto gitationen för dödsstraffets afskaffande be-der aktar han såsom en förbrytelse mot staten, ) må h i en tid sådan som vår helt enkelt sä-jhöl m vansinne. sat a nÅ