Aftonbladet – 31 mars 1874, sida 3

D. F. Strauss. I Oktober sistlidne år — berättar Auer. bach i några minnesord öfver Strauss, in. förda i ett tyskt veckoblad — var jag för sista gången tillsamman med Strauss i Lud wigsburg. Han bodde icke långt från ban gården vid en sidogata, som leder till öppna fältet; hans rum voro enkla och behagliga, han älskade komfort utan lyx. mike emd OR RANKNNNER LSSRAN lan. Han har skickat en trogen vän til 038 med helsningar från farbror Arthur Öppna dörren, min flicka, kom ut till lek kamraten Einar. Det var tyst derinne i rummet. Den lyss nande modren förnam endast några häftiga snyftningar. Viola, min älskade flicka! Hörde du inte mina ord? Jo, jag hörde dem, hviskade en matt stämma. Nå, så öppna då, mitt kära barn! Nej aldrig, aldrig vill jag se eller tala vid den, som var den förste att förbanna min stackars far, och som lockade alla de andra grymma menniskorna med sig. Har du förbannat honom? sporde Inga med outsäglig ångest. Ack, jag visste inte hvad jag gjorde i min harm och bedrötvelse. Jag hade nyss stigit i land så glad och förboppningsfull, och nu stod jag der några minuter senare plundrad på en oberoende framtid, plundrad på allt hvad jag egde af gods och guld. Jag visste inte hvad jag gjorde! Men Inga stödde sig mot dörrposten och stirrade med dyster blick framför sig. Hon tyckte sig läsa i ödets bok. Det är brottet, som går igen i förbannelsen. stammade den olyckliga qvinnan så högtidligt, som om hon skulle talat inför ett stort auditorium och icke med sitt eget hjerta. De sår, som hans far sökte hela genom förlätelsen, dem rifver sonen upp igen med sin förbannelse. Den rättrådige Guden låter inte förvilla, inte besticka sig. O, vi arma, eländiga varelser! Kantorn, som tog upp rätta psalmen — kände sig alldeles förkrossad. Han räckte sin stödjande arm ät makan till den man, hvars vänlighet och gästfrihet mot honom personligen han glömde i samma stund han endast hängaf sig åt tanken på sig sjelf och sina förluster. Han kände likt en törnstagg i sitt hjerta det rättvisa af den unga flickans bittra förebråelse, men han kände också med detsamma hurn den lilla barndomsflamma, byvil