Aftonbladet – 31 mars 1874, sida 3

ken ynglingen troget bevarat under sin långa frånvaro, med ens blossade upp till full, klar laga dels vid anblicken af det sköna porträttet och dels vid ljudet af denna kära stämma, som nu öfver honom uttalat förkastelsens ord. Ejnar Bluhm förde, i många hänseenden djupt bedröfvad, den tillintetgjorda Inga tillbaka till hennes rum och lemnade henne i Rose Briquets trogna vård, för att skynda ut i staden och om möjligt komma den försvunne konsul Winke på spåren, samt för att på Ingas begäran skicka ett telegram till brukspatron Göran Adler. Dock, den för ett par timmar sedan sh hurtige och lefnadsglade unge löjtnanten skulle, innan han lemnade sorgehuset, bevitna ännu en uppskakande scen: Då betjenten öppnade tamburdörren för honom. stod han ansigte mot ansigte med assessorskan Winke, hvilken befann sig i ett högeligen upprördt sinnestillstånd. Hvad är på färde? ropade hon ban nande till betjenten. Hvarför släpper man mig inte in, då jag ringer? Ah, det är ni, herr Blubm! Välkommen åter till fosterlandet!... Men hvad är det för tumult och sorl på gatan, för oro i hela huset? Jag frågar min kammarjungfru och hon svarar bara med suckar och tårar — jag går hit ned och man hör inte mina ringningar — det är ett väsen och en uppståndelse der nere hos portvaktarn, som om elden sutte i huset. Ni vet då ingenting, fru assessorska, sporde Ejnar försigtigt. Hvad skulle jag veta? stammade den förskrämde frun och sjönk ned i en af den eleganta tamburens beqväma soffor. Men nu inträdde en poliskonstapel, åtföljd af portvakten och ett stadsbud, som bar en hatt och en öfverrock. Om förlåtelse! började polismannen. Kan den här hatten och rocken ha tillhört konsul Winke? Portvakten kan inte med säkerhet ge mig upplysning.