Aftonbladet – 28 mars 1874, sida 2

en enda af de nya mairerne blifvit invald i municipalråden, hvilken skandal regeringen ville undvika. Oaktadt oppositionen hade majoritet i utskotiet och derför hade framställt ett motförslag, förkastades dock detsamma med 377 röster mot 302, hvarefter regeringsförslaget antogs. Man finner at ofvanstående siffror att icke oppositionen deltog i den andra omröstningen, Tyska riksdagen har nu slutat andra läsningen at förslaget till en ny rikspresslag, hvars väsentliga stadganden vi förut meddelat. I måndags, då 35:te paragrafen, som bestämmer pressförhållanden i Elsass Lothringen förekom, uppstod en mycket passionerad diskussion, D-puteraden Guerber från Elsass beklagade sig öfver den fullständiga bristen på tryckfriheten i hans hemland och upp!yste bland annat, att alla embetsmän, som hafva med presscensuren att göra, antingen vore sydtyskar eller invandrade från Östersjöng stränder. Dessa män vore alldeles främmande för befolkningen, hvars önskningar och åsigter de icke kände. Han (Guerber) och hans vänner i riksdagen hade icke en enda tidning, hvaruti de kunde uttala sina åsigter, utan vore tvungna att läsa organer, som uppträdde fiendtligt mot dem; han föreslog derför att 35:te paragrafen skulle strykas. Denna bsigt understöddes med värma at chefen för framstegspartiet frih. Hoverbeck, som tillika fäste uppmärksamheten på de skadliga följder, som presstvånget och upprättandet af officiella pressbyråer msdfört i Tyskland, och med stor bitterhet uppehöll han sig vid den s. k, reptiliefonden (räntorna af konungens af Hannover enskilda förmögenhet, som på sin tid anvisades af Bismarck att bekämpa den Welfiska agita tionen med). Han slöt sålunda: Mine herrar, vi ha visat, att vi hade tillräckligt mod i kriget; låtom oss pu visa, att vi icke äro rädda i fredstider! (Bravo från centern.) -Deputeraden Miquel, en af de na tionalliberalas chefer, angrep derpå Guerbers och Hoverbecks argumentering med stor häftighet; han yttrade bland annat, att frågan icke vände sig om politisk frihet, utan om nationens säkerhet och integritet (skratt i ceztern), och att man icke borde hängifva sig ät sjelfbedrägeri om stämningen i Elsass, som man bäst kunde lära känna af sådana talare gom Teutsch, som till och med varit nog dåraktig att frånkänna tyskarne bildning (stark rörelse). Då rikskanslern den 18 Februari hade förklarat, att Elsass-Lothriogen icke kunde regeras utan undantagslagar, borde icke riksdagen bekämpa denna princip med afseende på pressfriheten. Presidenten (furst Hohenlohe) anmärkte, att han icke kallat Miquel till ordningen för uttrycket dåraktighet (narrheit), enär dermed blott syftades på Teutsch, hvarpå Hoverbeck uppmanade Miquel att återtaga sitt uttryck, hvilket denne på det bestämdaste vägrade. En ny tumultuarisk scen uppstod nu, un der hvilken Hoverbeck begärde, att Miquel skulle kallas till ordningen, hvilket presidenten afslog. Efter-flere minuters buller fick Windthorst ordet; men rörelsen var så stark, att han hade svårt att göra sig hörd. Windåthorst tillsporde församlingen, om det var liberalt och ridderligt att behandla de annekterade provinserna så som man gjorde (oro i det nationalliberala partiet). Han kunde icke medgifva att Teutsch och hans vänner förtjente tadel, derför att de uttalat sig fritt; genom fortsatt polistvång och undertryckande skulle man icke vinna Eisass Lothringens kärlek. Jag känner det preussiska regementet från Hannover!s (Häftig rörelse från venstern.) D-t skulle vara i vårt eget intresse att slutligen en gång göra de nya provinserna några eftergifter.(Hyssjande från venstern, bifall från bögern.) Sedan Lasker på det nationalliberala partistz vägnar hade försvarat sin vän Miquel, hvars häftighet han medgaf, och uttalat sig för den omtvistad35:te paragrafen, antogs den genom namnupprop med 174 röster mot 129, således med ena majoritet af blott 45 röster. Emot paragrafen röstade centern, framstegspartiet, polackarne, socialisterne och partikularisterne. Under det ödet förunnat kejsar Wilhelm att i bista välmåga fira sin 77:de födelse. dag, ligger Bismarckyhans högtbetrodde man och skaparen af hans ära, fängslad på sjuklägret, Oaktadt bulletinerne om fu stens befinnande på senare tiden lätit något gynsammare, fionas dock de, som påstå, att rikskanslerns lif är allvarsamt hotadt, och att man med afsigt döljer detta, för att icke oroa berlinarne, hvilkas förklarade gunstling han är. Så mycket är visst, att han sedan sjukdomens utbrott icke njutit ett ögonblicks sömn utan genom artificiella medel, och att han lider oerhörda smärtor vid minsta rörelse. Han är i hög grad försvagad af sjukdomen och hans krafter ökas blott långsamt, så att sjukdomen äfven i gynsammaste fall teckaar sig att bli mycket lärgvarig. Enligt ett i gär ankommet telegram lär sjukdomen ha koncentrerat sig i benen.