Aftonbladet – 24 mars 1874, sida 3

IDr 0. Montelii föreläsningar öfver jernåldern. I Den i går afton hållna fjerde föreläsnin: Igen behandlade den yngre jernåldern eller tiden från omkring år 700 till senare hälf. Iten af ll:te århundradet. Denna period sammanfaller i det närmaste med den egentliga vikingatiden och kan äfven så benämnas, Säkerligen hafva vikingatåg, om man dermed förstår sjöfärder för kamp och byte, redan förut blifvit företagna af Nordens in Jvånare, ehuru sådana äldre färder väl haft mindre utsträckning och långt ifrån den verldshistoriska betydelse, som då nordbor. nas anförare företogo sig att anfalla de gamla kulturländerna i vestra och södra Europa. År 787 visade sig, heter det, nordiska vi kingaskepp för första gången vid Englands kuster; några år genare återkommo vikingarne, härjade, plundrade kloster o. 8. v. samt dödade munkar och prester. Omkring år 800 synas danskarne hafva ingått förbund med sachserna, hvilka under Wittekind försvarade sig mot Carl den Store. Man har i samband härmed satt talrika nordiska vikingaflottors uppträdande vid sistnämnda tid på Frankrikes norra (det har äfven påståtts södra) kust, hvilket tvingade Carl den Store att vidtaga åtekilliga åtgärder till kusternas försvar. Under hans svaga efterträdare blefvo norrmännens härjningar allt fruktansvärdare och omfängsrikare. Kristendomens införande i Norden gjorde slut pm vikingatågen; dock kan man säga, att tskilliga korståg, t. ex. Sigurd Jorsalafarareg expedition till östra Småland, ickao voro annat än i ringa mån förändrade viFkingatåg. Källorna till Sveriges historia under vikingatiden äro — förklarade föreläsaren — ganska sparsamma, ehuru vi äro skilda från densamma genom blott ett årtusende, Hvad skriftliga urkunder beträffar, så har man nästan inga andra än de isländska sagorna att hålla sig till. Det får dock icke förbises, att de i sitt närvarande skick tillkommit först två till tre sekler senare, och att de i anseende till sitt utländska ursprung endast med varsamhet kunna begagnas. I sarimanhang härmed erinrade dr Montelius om, att saga är nästan detsamma, som vi nu benämna Listoria, d. v. 8. en framställning af verkliga, ej diktade tilldragelser. Dessa isländska sagor äro dock i många hänseenden upplysande, ty Eddan är en för hela Norden, kanske för hela den germaniska stammen, gemensam skatt af fornsånger. I denna del af föreläsningen omnämndes skilnaden mellan den äldre och den yngre Eddan, och huru af den förra omkring år 1640 en gammal handskrift, kanske den enda famjör som finnes, anträffades hos en isländsk bonde. För studiet af våra förfäders husliga lif under den yngre jernåldern har man mycken nytta af den noggrannare kännedom, som man eger om förhållandena i Norge och på Island under samma tid, då dessa väl hafva varit temligen likartade i hela Norden. ÄAfven hemtar man mången värdefull upplysaing från tillståndet i senare tider, om man uppmärksammar det myckna, som visar sig vara hågkomster från hedenhös. Attidessa förhållanden ligga erinringar om för länge gedan försvunna tider, kan man väl sluta derat, att folkets utveckling fortgått från ett sämre till ett bättre tillstånd. Svenska väldet under vikingaperioden var icke så stort som nu. Det omfattade Norr: lands kust upp till norra Ångermanland, de trenne omkring Mälaren belägna landskapen Upland, Vestmanland och Södermanland, vi