Aftonbladet – 24 mars 1874, sida 2

det denne följdes till dörren af polismästa ren, Blicken tycktes säga: Jag harräd dat dig denna gång, men vi träffas väl åter. Det svartnade för Melchers ögon, medar han gick utför trappan. Hade då icke hans uppriktiga ånger, hans outsägliga qval un der dotterns lidande varit nog för att för sona hans felsteg? Började Evmenidern: först nu visa sig i sin rätta gestalt? En ligt den äldre myten uppträdde dessa så som jungfrur af en skön skapnad, men en ligt en senare såsom ohyggliga väsen mec vederstyggliga ansigten, blodbestänkta och med ormar i stället för hufvudhår. Ån gern och Sorgen hade för Melcher varit dessa sköngestaltade hämdgudinnor, men nu reste sig i all sin kemskhet hans gamls synder, hotande och skräckfulla, så myc ket mera, som han invaggat sig med hop pet att han var befriad från dem för alltid. Hvilken skam och smälek för honom, fi lantropen på modet, arbetarens vän och be skyddare, riddaren af hederslegionen och aspiranten till nordstjernan, sökanden till en plats som riksdagsman, ordföranden eller ledamoten i flere barmhertighetsstiftelser, den ansedde kommunalmannen, vältalaren och förfäktaren af sedlighet, frihet och ordning; hvilken outplånlig skam att möjligen bli inblandad i:en skandalprocess såsom gäst på hemliga spelhus och såsom den liberale tillbedjaren af en illa ansedd qvinna, hvilken han begåfvat med furstliga presenter. Ingen under om Melcher Winke kände trappan svigta under sig, och om skuggorna från hans syndfulla förflutna omtöcknade hans ögon. XXV. Den svarta damen.:. Ett par större fallissementer hade betänkligt skakat Melchers ekonomiska ställning, nen han hade burit motgången under så nycket yttre lugn, att icke ens hans närnaste kunde märka någon förändring i ans lynne eller lefnadsvanor. Hvad som