Aftonbladet – 24 mars 1874, sida 2

en, till hvilkers port de måste ha en falsk nyckel, Ni skulle väl inte händelsevis, till följd af den intima bekantskap, som presenten af en så dyrbar ring förutsätter, kärna till någon af. dessa spelare, herr koasul? Nej, nej, det gör han inte! utropade den svarta damen häftigt och med en förstulen betydelsefull sidoblick åt Melcher. Det är inti ni, som skall svara, min nådiga, afbröt ransakaren med stränghet. Nej, jag känner ingen af dessa herrar, bedyrade Melcher med sanning, ehuru i hans hjerta höjde sig en röst, som anklagade honom sjelf för det förflutna. De skäl, som föranledt den dyrbara presenten, äro af alltför enskild natur för att här kunna uppgifvas, Vare nog sagdt, att dessa skäl tillhöra minnen från en svaghetsperiod, som mången bra karl har haft i sitt lif, men hvilken period han helst önskar för evigt glömma. Återtag er ring, min nådiga! — Den pryder en vacker hand, men tycks inte vara lönen för någon vacker handling. Dock, ännu äro vi inte qvitt vår spelhusaffär och våra falska nycklar till andras portar. Är ni ståndaktig nog att inte förrkda era medbrottslingar, så får ni också ensam umgälla följderna af era bedrifter. Förlåt mig, herr konsul! Men tillfredsställelsen att ha räddat en beklagansvärd och brottslig qvinna, som kunnat välja en bättre bana, från misstanken för en stöld, bör vara lön tillräcklig för besväret att besöka mig. Stöld! Stöld utropade den svarta damen med afsky och hetta. Det är nedrigt, det är afskyvärdt! Den, gom begagnar falska nycklar och riktar sig på en neslig födkrok, utsätter sig alltid för många obehag här i lifvet, replikerade lagkarlen med spetsig artighet, Mjukaste tjenare, herr konsul! Hela detta samtal är fullkomligt oss emellan, inte så? Mjukaste tjenare!Den svarta damen kastade en talande, förstulen afskedsblick på Melcher, under l