Aftonbladet – 23 mars 1874, sida 3

Uti tidningen Aftonbladet för den 16 sistl. De den Svenska Lagstiftningen och ocftertänksamher len a Lagsi ingen och oej ä ten vid dess tillämpning intagen en artikel, hvars syfte, enligt vårt förmenande, är att belysa ett angifvet rättsförhållande emellan husegare och hyresgäst och att således i närvarande tid med sin bostadsbrist och sina höga hyror vägleda bland andra Stockholms innevånare i ett för dem synnerligen vigtigt ämne. Ehuru man således måste vara artikelförfattaren tacksam, ej blott derför att han väckt en fråga, som tvifvelsutan är af intresse för en större allmänhet, utan äfven derför att han, för spridandet af sina åsigter i ämnet, begagnat sig af tidningspressen o: sålunda dragit saken under offentlig diskussion, måste vi likväl beklaga att hans åsigter, såsom stridande både emot gällande lag och praxis, icke torde gagna, utan tvärtom kunna vålla en betänklig osäkerhet, derest samma åsigter icke behörigen varda bemötta. Af denna anledning hafva undertecknade ansett sig uppfordrade att bemöta artikelförfattaren för att såmedelst söka åstadkomma en såväl för fastighetsegare som hyresgäster mer tillförlitlig Jägledning i ämnet. Den fråga nämnda artikel berör är denna: Har hyresgäst rätt till skadeersättning af husvärd i det fall, att han hyrt en lägenhet på viss tid, men nödgas före samma tids utgång derifrån afflytta, till följd deraf att husegaren försålt huset till annan person, som uppsäger hyrosgästen till afflyttning? ikelförfattaren besvarar denna fråga med ett obetingadt ja; ehurn konungens Högsta domstol genom ett, den 22 Augusti 1864, meddeladt domslut uti ett mål, der just denna fråga utgjorde sjelfva tvistepunkten, svarat nej. — Hvem har na rätt? eh io . ig at tan af i någon granskning vare sig msändarons eller Högsta domstolens skäl för eller emot, torde man väl dock kunna våga påstå det en hvar bör tryggt kunna förlita sig uppå och acceptera den mening, som i nämnda Cd gjort ig gällande bland Högsta domstolens högt aktade jedamöter. hvilka i afseende å lagkunskap och erfarenhet i rättsfrågors bedömande utan tvifvel utgöra rikets gppersta män, heldre än att följa den åsigt, hvilken uttalas af artikelförfattaren, han må nu vara huru rikt utrustad med förstånd och vetande som helst. Då emellertid med fog kan ifrågasättas att vi för vår, från artikelförfattarens afvikande mening böra anföra äfven andra skäl, och då författaren uti sin artikel yttrat, bland annat: att frågan genom Högsta domstolens berörda dom skommit något på sned, hafva vi trott att en kort granskning af hans skäl skulle här kunna vara på sin ct . Vi vilja nu således öfvergå härtill, dervid vi likväl först torde något närmare böra relatera sjelfva sakförhållandet.! Målet i a var följande: En husegare i Stockholm hade den 13 Dec. 1861 på ettärs tid, räknadt från den 1 April 1862, utbyrt en lägenhet uti sitt hus. Den 18 Januari 1862 försålde han huset till annan person att tillträdas den 1 April samma år. Omedelbart efter afslutadt köp v psade den nya egaren hyresgästen till afflytten 1 ten, som således icke ens hann inflytta i den förhyrda lägenheten, instämde husets förre ogare till Stockholms rådstufvurätt med påståendet, att som denne genom uraktlätenhet att uppfylla sina förbindelser i enlighet