Aftonbladet – 21 mars 1874, sida 2

rikt folk skulle kunna värdigare frambära offer af sitt öfverflöd — och genom inträdegafgifter torde äfvenledes icke så ringa summor inflyta; men ändock kan det ej ens bli tal om, att företaget skulle kunna bära sig. I en för någon tid sedan i denna tidning offentliggjord redogörelse visades tvärtom, att utgifterna redan öfverstigit inkomsterna med flere tusen rår, utan att ändå ett enda öre beräknats sågom ersättning för hr Hazelii eget arbete. Emellertid glädja vi oss öfver att en så god sak togs om hand af en person, som visat så stor förmåga att främja henne. Också var det på allra yttersta tiden att någon på allvar började arbetet med att rädda här ifrågavarande slags etnografiska föremål undan tidens förstörelse och modets härjningar samt åtog sig förmanskapet bland dem, som önska verka i samma riktning. Liksom hundratals af våra fasta fornlemningar hvarje år rödjas undan för att gifva utrymme för årdret och harfven; liksom våra gamla svenska allmogospråk allt mer råka i glömska, i samma mån som folkskoloraa fullgörs sitt välsignelsebringande värf, så försvinna allmogens gammaldags klädedrägter, prydvader, bohagsting m. msi jämn: bredd med ständsskilnaden. Och just i våra dagar fortgår detta owbildningsarbete mångenstädes med en så förvånande hastighet, att man icke förmår göra sig en föreställning derom, i fall man ej sjelf varit vittne dertill. För forskarne på dessa områden är ingenting. vanligare än sådana upplysningar som t, ex. följande: I min barndom hade den saken eft annat namn, men jag har glömt ordet, eller: När jag varliten, sjöng min mor nvågra granna visor med omtagnirg (omqvädel, som jag och mina syskon aldrig tröttnade att höra. De bandlade om en ungersven, en båld grefve o. s. v.; det var säkert sådana visor, som ni frågar efter, men nu kan ingen af oss dra sig dem till minnesa, eller: På den åkern fans en underlig stensävtsing, men den tog jag bort i fjor, eller: Jag hade gömt min mormors brudklädning till för en vecka sedan, dåj: sälde jag henne till en tysk handelsman; det var en klädniag. som var grann, ska herren tro, o. 4. v. Då författaren af detrsa rader för några månader sedam på doktor Hazelii uppmaning skref till ex bögt ansedd prost i ett al Sveriges södra landskap för att med hans bjelp erhålla ep uppsätt ning af den ännu för trettio år sedan der vanliga allmogedrägten, så erhölls det ickej alldeles oväntade svaret, att det trots gjords spaningar i hela trakten ej lyckats att skaffa en sådan, emedan ingen fans qvar. Så illa står det emellertid icke till på alla orter; på många ställen i vårt land hålla de gamla vanorna i sig eller äro nyss bortlagda, och derför har det varit möjligt att åstadkomma det lysande resultat, s0m träder oss till mötes i det nya etnografiska museet. — — — RM MM Rn oo no Hr Det säger sig sjelf, att hr Hazelius, så kraftfullt och oegennyttigt han än verkat för sia goda sak, likväl icke skulle kunnat ensam uträtta allt. De förnt nämnda tidningsredogörelserna vittna fördelaktigt om det stora intresse, som företagets upphofsman mött i skilda delar af landet; de visa ock huru riktigt allmänheten genast uppfattade hvad frågan gällde. Hr H. hade nämligen den klokheten att icke draga upp hårfina gränslinier i fråga om samlingens blifvande innehåll, utan tvärtom låta detta till en viss grad bestämmas a! omständigheterna och af den för håns sak intresse rade allmänheten. Denna fick sålunda sjelf yttra sin mening, sjelf vara med om att ut-. staka planen, och hon har, såsom redan är nämnåt, på ett vackert och uppmuntrande sätt begagnat sig af denna rättighet. Utan tvifvel har år H. mången gång gjort den erfarenheten, att saker, som, då han mottog dem, syntes tämligen värdelösa eller främmande för hans samling, sedermera visat sig vara dyrbara länkar emellan andra slag af föremål eller egnade att gifva nya upp slag i den ena eller andra riktningen. Men gåfvorna, som äro både talrika och värdefulla, utgöra likväl endast en mindrel del af samlingen.: Detmesta har betalts med . penningar; men den hjelp hr H. erhållit för uppsökande och inköp m. m; af för samlpgen lämpliga föremål har mångenstädes varit både stor och uppoffrande. Genom med delande af hr Hazelius hafva vi fått närmare underrättelser om — hvad ock samlingarna sjelfva tydligt gifva vid handen — att i skilda bygder af vårt fädernesland och bland personer af alla stånd och åldrar krafter satt sig irörelse för det goda ändamålet, och det har gladt oss att på för-. teckningen öfver medhjelpare finna mångal: väl kända och högt ansedda namn. Bland våra konstnärer hafva Malmström, Winge och P. Södermark m fl, bland fornforskare doktor H. Hofberg i Stockholm oeh rektor N. G. Bruzelius i Ystad på ett eller annat sätt gått år H. till handa med råd och hjelp. Den sistnämnde tillkommer stor förtjenst i afseende på den skånska stugan, som, närmare bestämdt, representerar Ingelstads härad. För de många märkliga föremblen i Hallandsstugan hafva.vi att tacka prostinnan E. Grundberg i Abild. I öfrigt finna vi om hvarandra namn på landshöfdingar och stadsfiskaler, godsegare och sockenskrädare, kyrkoherdar och adjunkter. Presterskapet befinnes hafva på många håll tagit sig af museets angelägenheter med lifligt intresse. Alira mest fägnade det oss att bland sakens värner och främjare finna äfven många odslmän samt t. o. m. åldriga husmödrar och unga flickor bland allmogen, synnerligen i Helsingland, Dalarne och Skåne, hvilka landskap ock äro bland de i samlingen bäst representerade. Äfven hafva vi haft tillfälle att läsa en mängd bret från flere olika personer angående mu i fråga varande ämne, och hafva af dessas innehålifått ytterligare styrka i vår tro på sakens framgång. Vi anse oss icke kunna sluta denna uppsats bättre, än genom att, med hr Hazelii tillstånd, delgifva våra läsare följande utdrag af ett bref till hr H. från ett ungt frun timmer, som verksamt främjat den skandinavisk-etnografiska samlingen. Att folkets lif, skrifver hon bl. a., i alla dess skiftningar blir kändt och älskadt, är min högsta glädje; att sjelf förvärfva mig en sådan kännedom, är en af mina käraste angelägenheter ; att, om ock endast i ringa mån, kunna medverka till väckelsen af en sant folklig ande i värt land, det är mitt life mål. De vandringar jag gjort för er samling hatva derför varit lika många nöjen, dem jag bör tacka er för. Harjag stundom haft ringa framgång i mitt letande efter gamla saker, gick jag dock ännu aldrig förgäfves, ty alltid har jag fått höra någon ton af folkets trofasta hjerteslag, hemta någon lärdom ur dess lif, uppteckna någon faga eller sägen, uppfånga något kärnfriskt ordspråk eller talesätt, och jag har sålunda riktat mig sjelf mer än er samling. —T. ve SR vr ik Me tat mn Tr Errh oe Bark hörd nt Yone JG fon ft ör Firm ARR RR ER Yt Få RR ———L