Aftonbladet – 20 mars 1874, sida 3

för) verka ej på den någonting, om icke der spenslighet jag nämnt. Kommer min själ i disharmoni, så mår jag illa i kroppen: när jag får harmonien återstäld, är jag kom plett frisk igen. Jag vill önska, att detta måtte fortfara, ty det skall komma väl till pass i det kommande. Jag har grätt, plan terat etc. och haft krafter i samma mån det behöfts. 2 Stockholm den 26 Nov. 1823. Älskade broder J.! J—s hemkomst ifrån Vermland, och ditt bref af den 13 i denna månad, hafva skänkt mig en stor glädje — och jag behöfver den väl i detta Stockholm, som för mig blir mer och mer ödsligt, och hvars tunga luft jag endast kan inandas med lugn genom den öfvertygelsen, att detta hittills kunnat vara mig nyttigt till menniskokännedom och afsmak, samt under förhoppning om ett skönare lif. Skrifvargöromälen hopa sig motriksdagens slut förfärligt. Jag måste vara kort. Af allt, hvad jag hört af J. och läst i ditt sista bref, frapperar mig ingenting så mycket, som den blick du låter mig kasta in i din själ, då du säger: Stundom, jag må säga oftast, skulle det vara mig lätt att byta och blifva tjenare i stället för herre.v — O, om dn visste, huru djupt detta har glädt mig, ej så mycket för din skull, ty det förekommer mig, såsom du kanske genom allt för många band afhölles från detta byte, men för min skull; ty jag kan nu, utan att missförstås af dig, yppa dig mitt hjertas inre, nemligen: utaf alla förslager skulle ingenting så djupt öfverensstämma med min önskan och mitt lifs lust, som om du ville skaffa mig en tjenareplats. Le icke, broder J., när jag säger dig, att det ingått bland mina ljufvaste föreställningar, att se mig som trädgårdsdräng (-mästare, -arbetare) hela sommaren arbeta i växtriketa fromma omgitvelser; under det min hustru (en lika så ringa tjenarinna som jag) antingen arbetar i trädgårdssängarne bredvid mig eller sitter och vätfver i vär kammare (en dräng brukar hafva en kammare i trakten af sina arbeten). Lördagseller söndags-afton är fri; då skulle jag sitta i kretsen af älskade trofasta vänner (bättre och sämre folk) och vi skulle tillsammans tala heliga vackra tiog. Om jag om vintern icke skulle vilja eller ej behöfva förtjena dagspenning, så skulle jag då hafva nägon tid i vår lilla kammare öfrig till så mycken litteratur, som jag älskade. Ack, broder, hvad detär ljufligt att vara ringa och få tjena! (Man har då en rättighet att vara jordiskt sorglös eller tanklös, såsom du säger.) Detta är mig kärt, icke alldeles af medellöshet, utan af mitt lifs lynne. När jag reser härifrån, skall jag troligen hafva nå gra styfver öfver. Jag tycker mycket om J—s fundering på Farunäs, och af de tre förslagen du och han för mig uppgjort, förekommer mig planen med Presttorpet vara den bästa, Det du nu tillskrifver mig rörande den hemmansdel, som skall vara till salu bredvid J—s sjö, är mig också i lag. Det vill säga, det kapital, jag kan komma att medföra härifrån, ville jag helst lägga i sådant, om det kan fås förmånligt, äfven om jag ej sjelf skulle komma att bo der. Jag öfverlemnar till ditt bedömande, som känner orten; men mig synes det klokaste sätt att använda sina penningar pu vara, att köpa för godt pris allt sådant, som kan på något sätt rendera något, ty emedan riksens ständer nu utgifva mera sedlar, skola de papper, vi nu äga, om ett år eller så hafva vida mindre värde. Den 1 Dec. Ehuru jag tänkte sluta mitt bref snart och vara kort, måste jag likväl lägga till någonting rörande penningar. Det har förekommit mig obeskrifligt bedröfligt, att så många äfven goda menniskor skola vara liksom slagna till trälar under penningen, så att de måste använda nästan allt sitt lif på spekulaticner, huru de må lotsa fram sin arma farkost mellan alla klippor och skär i finansernas mörka farvatten. Såsom jag sjelf på en tid varit angelägen att skaffa mig nägot litet i denna väg, vet jag, hvilket pinsamt bråk dermed är förbundet, tillika med den ständiga oron att ej åter mista det vunna. Kunna vi ej frälsas från sådant (ställas på en plats öfver penningen), så äro vi olyckliga. Jag tror blott ett medel fins härtill: det är att skaffa sig ett kapital, som är lefvande, oförtärligt och ständigt åtföljande personen. Ett sädant kapital är färdigheter eller slöjd. Afkomsten deraf kan vara ringa, men är säker, och med fromt inskränkt lefnadssätt behöfs ej mycket. Nu är det bestämdt, att så fort riksdagen är slut (omkring nyåret), far jag till Vermland. Hvilket st alla förslagen jag bör antaga, får jag då personligen med ditt broderliga biträde afgöra. Sjelfva detta afgörande behöfver ju ej ske förr än i Mars vid flyttningstiden? Den hemmansdel du näm: ner torde väl äfven stå öppen till min ankomst. Rörande mitt vistande ifrån min ankomst till Vermland och till flyttningstiden, har jag tänkt bo hos någon bonde i trakten. Detta är ur det skälet, att min kropp efter så långvarigt och idkeligt skrifvande och kammararbete verkligen behöfver vistas i blott och bart natur, för att inhemta kraft och lust, J. har sagt mig, att du reser till F. öfver jul; men att du är på A. snart på nyåret. Väl vore derför, om jag kunde träffa dig hemma, när jag. kommer. Vi behöfva ej tala just mycket, förr än preliminärerne skola vara uppgjorde. J. har sagt mig, att du litet derefter skall företaga dina bruksoch marknadsresor: då vistas jag emellertid hos någon ärlig och treflig bonde, der jag kanfå sysselsätta mig med landtöfningar. På förhand ger jag dig en vink om, att jag af innersta hjerta ber dig så laga, att jag, så väl inom ditt hem som annorstädes, slipper det lika förhatliga namnet kunglig sekreter som magister. I det lif jag ingår är jag i sjelfva verket ingendera, bör då ock befrias från dessa epiteter. Det är ej af småaktighet jag är angelägen härom, utan emedan jag känner vissa formers mäktiga inflytelse på menpniskor. Ea kunglig sekreter eller magister eller ock löjtnant (jag har gifvit J. detta tillkänna), som går och har