Aftonbladet – 20 mars 1874, sida 3

och konsuler, som från plogen gingo till d högsta förrättningar och återvände dit igen är ingen dikt. Det enfaldiga umgänget me naturen och skötandet af så enkla sysslo var det första lefnadssättet. Det bör di äfven en gång blifva det sista, det högsta Men lifvets inre sanna bildning (idealise ringen) skall då förenas med denna real enfald. Så måla oss filosofer och skalde den egentliga lyckan, och efter vi beundr: dem i så mycket annat, böra vi ej tvifla pi dem häruti. Och denna målning är äfve sann efter statens teori, hvad vilja vi di mer ? Man jemföre dessa rader med nedanstå ende, hittills otryckta aktstycken, ett pa kort före Vermlandsvistelsen af C. J. L Almqvist skrifna bref, och man skall hel säkert medgifva att han påtagligen för eger räkning gjort ett slags tillämpning af de förslag till förbundsstadgar han några åi förut uppstält och att säledesg hans flyttning till landet var förorsakad af mycket djupare motiv än hvad M. uppgifver, hvilket ju icke hindrar att rekreationsbehofvet spelade er roll med i saken. I stället för att i korthet behandla flere af M:s uppgifter, valde undertecknad at utförligt belysa den onekligen för bedöman det af Almqvists person vigtiga och intres santa Vermlandsvistelsen, Och underteck nad smickrar sig meå att hafva gjort detta på sådant sätt, att det går med M. som det nyligen gick med en viss korrespondent till en Göteborgstidning. Dock väntar undertecknad ingalunda att M. skall erkänna detta, icke eng med tystnadens vältalighet, och det vore i sanning icke förvånansvärdt om M. nu toge till orda och förklarade, att hvad Almqvist säger i sina bref betyder lika litet, som det han säger i Biogr. Lex, eller i sina utgifna skrifter. M. har förmodligen lyckats inbilla sig sjelf, att han under ett adertonårigt, öfver alla tvifvelsmål höjdt vänskapsförhållande till Almqvist ransakat hans hjerta och pröfvat hans njurar till den grad, att M. vet mycket bättre än Almqvist sjelf visste det, hvad denne Asyftade i Vermland. Till slut må det anmärkas, att undertecknads af M. granskade uppsatser utgåfvo sig uttryckligen för att vara blott bidrag till belysning af vissa sidor i C. J. L. Almjvists karakter som menniska och författare, och dessa bidrag stöddes hufvudsaklisen på en förut okänd samling bref frän Almqvist till C. J. Lenström. M. deremot förklarar, att han med sina artiklar i ämnet, till större delen grun: lade på obestyrkta personliga minnen,, velat gifva ledning ät kommande utföriga karakteristiker af Almqvist. De lit.eraturhistoriker, som skulle vilja begagna sig af denna ledning, vore i sanning att oeklaga — för att icke tala om deras läsa e. Och hvad Almqvist sjelf angår, så skulle van i sådant fall lätt bli efter döden, fast i unnan mening, hvad M. benämnt honom: in ofantasiens martyr. 4 Tr