Aftonbladet – 20 mars 1874, sida 3

om 118 nyiäster, har blifvit inköpt för 50,000 rår af sjökapten N. Andersson från Mölle jemte medintressenter. (ÖRESUNDS-P:N C.J. L. Almqvists Vermlandsvistelse, belyst af hittills otryckta bref frän Almqvist. En författare, som tecknar sig M., har med speciel anledning af några undertecknads uppsatser om C. J. L. Almqvist företagit sig att meddela Båtskilliga personliga hågkomster rörande detta lysande skaldesnille, af hvilka de flesta ej kunna kontrolleras och följaktligen må lemnas i sitt värde. En af de notiser, med hvilka ett motsatt förhållande eger rum, har i ett insändt be riktigande, signeradt Vän af korrekthet i uppgifter, jemförts med Almqvists eget utlåtande i Biogr. Lex. rörande hans Vermlandsvistelse. M. har derpå förklarat den förefunna inkorrektheten vara obefintlig och vänder sig ytterligare polemiskt till den unge litteratören Å. W. A., som derför nu anser sig böra ådagalägga, att hans korta omtalande af Almqvists förhållande i Vermland ej varit gripet ur luften och att insändaren haft rätt, då han märkt en skilnad mellan M:s och Almqvists eget sätt avt se saken. Skärpande de uttryck, han förut begagnat, ställer M. i sin senaste artikel Almqvists landtliga sysselsättningar i Vermland på samma linie, som hvad Stockholmsbor på sommarnöje roa sig med, då de gräfva i jorden, kratta sandgängar, plantera växter och dylikt, hvarvid man kan invända, att det är ett egendomligt sommarnöje, som räcker vintern öfver, såsom fallet var med Almqvists sejour. Förut har M. försäkrat att, enligt hvad Almqvist i ett af deras många förtroliga ögonblick meddelat honom, skulle Almqvist under lyckligare ekonomiska förhållanden såsom en väl behöflig rekreation företagit en tur på kontinenten eller helt enkelt farit till en badort i stället för att bli torpare i Vermland. Härvid tillåta vi oss erinra, att Almqvist vid sin färd till detta sommarnöje i Vermland helt och hållet afbröt sin carriere och tog afsked från sin ordinarie befattning i rikets tjenst. Sjelf säger Almqvist, såsom insändaren anmärkt, att han öfvergaf hela det konventionela lifvet (hvilket man väl icke just öfverger vid en badort eller under en tur på kontinenten?) och slog sig ner i en landsort för att på ett ganska rationelt åkerbrukarvis utföra arbetet med egna händer. Och Almqvist tillägger i Biogr. Lex. dessa ord, hvilka insändaren förmodligen af glömska ej anfört: Man kallar detta svärmeri. Emellertid voro orsakerna icke ytliga, utan djupa, ursprungna ur stora inre behof, som väl många känna, ehuru få gå dermed ut ända till det faktiska, utan merändels nöja sig med önskningar och dröja med dem, utan vidare extravagance, i sina kamrar. Icke heller synes M. erinrat sig mn ord, han, som annars är så minnesgod! I sin senaste uppsats gör M., efter jemförelsen mellan Almqvist i Vermland och Stockholmsboraa på sommarnöje, den frågan: hvar har ÅA. W. ÅA, hemtat uppgiften, att Almqvist slog sig ner i Vermland för att äta gröt med träsked? — hvarpå M. skämtar öfver en sådan uppfattning af landtlifvets tillbehör. Utlåtandet, som ju helt naturligt icke bör tagas alldeles efter orden, är hemtadt från Orvar Odd, som i sina Grupper och personnager (sid. 100) talar om den tiden, då Almqvist slöt sig till göternas lejonmergspoesi och då han ännu gick klädd i vadmal uppe i Vermlands urskogar, åt gröt med träsked och skulle agera odalbonde. Eget nog offentliggjorde M. aldrig, medan Orvar Odd, L. J. Hierta och J. Å. Hazelius ännu lefde, sina hågkomster om Almqvist. Troligen ville han ej bereda dem nöjet af en öfverraskning med notiser, om hvilka de säkert aldrig drömt, ty man kan väl ej antaga att M. skulle fruktat en dementi och derför tigit? Med en dylik förut framlagd exposå af sitt vetande skulle M, ock gått miste om ett osökt tillfälle att nu tala såsom han talat om den af de nämnda männen, som genast aflidit. Att MM. bland annat anklagar Hierta för — bristande korrekthet i uppgifter, är emellertid af öfvervägande komisk natur. I Almqvists utgifna skrifter förekommer ett ganska slående bevis för riktigheten af den uppfattning, att hans ofta nämda Vermlandsflyttning varit förestafvad af något mera allvarligt än ett rekreationsbehof, som kunnat af en badsejour tillfredsställas; detta bevis är hans i monografieninrymdaförslag tillstadgar för Manhemsförbundet. Detheter der bland annat: Då ynglingen träder upp i samhället, är derför det förnämsta, han skall minnas, det, att han, i sjelfva grunden förstådt, är svensk bonde; och hell riket om han aldrig glömmer det! Men efter detta allmänna frågar han: hvilket enskildt lefnadssätt bör jag välja? Och att svaret derpå endast kan flyta ur naturen af hans egen individualitet (så att han ej flickar in sig på en plats, der han ej passar), det är väl allmänt er kändt. Men efter bonden utgör svenska rikets sjelfva realitet, dess egentligaste verklighet. och det är högsta målet för allt reelt, att tendera mot idealitet, så är det bondens (den svenske medborgarens) allmänna mål, att idealiseras. Att lefva som idealiserad bonde vore då det allmännaste och högsta lefnadssättet. Detta ämne fordrade en egen utveckling; det skulle måbända visa oss några nya utsigter. Berättelsen om romerska diktatorer