Aftonbladet – 20 mars 1874, sida 2

STOCKHOLM den 20 Mars, i En af hr Gumelius i Andra käinmaren räckt motion föreslår en hemställan till K. M:t, att inmutningar i enlighet med nu sällonde grafvestadga ej vidare måtte få Pga ram inom Norrbottens län i annat fall, in då K. M:t efter särskild pröfning finner skäligt sådant tillåta, samt att hvilostånd redan inmutade malmfält i Norrbotten ills vidare i allmänhet icke måtte medsifvas. . Motioaären påpekar, hurusom Norrbottens rika malmtillgångar i våra dagar, då jernprisen äro högt uppdrifaa öch goda jernmalmer svåråtkomligt, ådraga sig ökad uppmärksamhet och blifvit föremål för en spekulationesläst, som visserligen icke endast atser utt, under sken af bergsbruk, komma åt skogen, utan ock torde grunda sig på förhoppningar att kunna få under gynnande omständigheter till höga pris aflåta mutsedlar åt enskilda personer eller bolag, som möjligen kunna bildas för grufdrift i dessa nejder. En särskild eggelse ha dessa förhoppningar fått genom det från vissa håll med mycken ifver agiterade förslaget om en jernväg från Norrbotten till en norsk hamn. Motionären medgifver, att detta företag, i ett svenskt eller svensk-norskt bolags händer, skulle blifva nyttigt. Men ett sådant bolag kommer naturligtvis ej till stånd, i fall dessförinnan Norrbottens malmtillgångar råkat i utländingars våld. Derför är det på tiden att sätta ex bom för den inmutningsspeknlation, som blott har för afsigt att göra en lättfången och allt annat än patriotisk vinst på försäljning af mutsedlar till utländingar; medan deremot inmutning icke bör förvägras, der den sökes i allvarlig och ärlig afsigt, d. ä. för att drifva malmbrytning, En åtgärd i samma syfte, som den, hvilken redan vidtagits för att stäfja inmutningssvindeln i Skåne, är lika väl påkallad till skydd för den nordligaste provinsen. Vi ha förut haft anledning att omtala det af motionären vidrörda jernvägsprojekt, för hvilket man en tid på vissa hbll varit sysselsatt att agitera, i akt och mening att få detta vidtutseende företag utbasunadt såsom en s. k. lifsfråga för Norrland. Vi ha dervid ej kunnat dölja, att hela pro: jektet är utkläekt af ett enskildt inmutareintresse, som hoppas derigenom uppvärma engelska spekulanter, höja kursen på sina mutsedlar och — utan arbete — göra en briljant affär. Vi ha ock visat, att om inmutningsrätten till Norrbottens malmfält öfvergår i främmande händer, och om en jernväg från Norrbotten till norsk hamn anlägges, denna blir endast en malmexportjernväg, och att den bergshandtering, hvarpå vårt nordligaste läns uppblomstring kunde grundas, skall varda inskränkt till en storartad malmuppfordring, der ett antal af våre landsmän skola få den äran och förmånen att tjena som grufarbetare åt utländingen, som då en vacker dag skall befinnas vara herre — såsom motionären uttrycker sig — till en betydlig del af Norrbotten och ofvan liggande lappmarker. Det är naturligt, att vi derför måste önska framgång åt motionärens förslag. Emellertid har det, förunderligt nog, blifvit af lagutskottets majoritet afstyrkt. Vi skola något skärskåda utskottets skäl. Först erinrar utskottet, att enligt förordningen af 12 April 1872 utländing icke eger att bearbeta inmutad mineralfyndighet utan K. M:ts tillstånd, hvaraf utskottet drager den slutsats, att något ytterligare hinder för utländingar, att göra sig ifrågavarande malmstreck till godo, ej är erforderligt. Utskottet, som har att behandla den kungl. sken-propositionen om utländings rättighet att besitta fast egendom, borde dock veta, hur föga regeringen är hågad eller har mod att, ens med riksdagens medverkan och enligt dess önskan, åvägabringa någon inskränkning i den härutinnan rådande gamla vanliga, handlösa praxis. Och när utskottet detta vet, då borde utskottet ock kunna säga sig sjelft, att regeringen, som icke ens på riksdagens formliga och mycket bestämda anhållan kunnat bemanna sig i denna sak till mer än — ord, ännu mindre lär kunna antagas vara böjd att i en sak, der riksdagen ej ännu uttalat något varnande ord, afvika från sina vådliga, kosmopolitiska sedvanor, Om en utländing eller ett utländskt bolag, som man gerna kunde vilja önska dit, der pepparn växer, ådagalägger att det för mutsedlar å norrbottniska malmfyndigheter betalt till svenske män ett betydligt penningbelopp, samt anhåller om rätt att göra sig sin dyrt förvärfvade egendom till godo, tror väl utskottet då, att regeringen skall komma sig före att säga nej? Beslu tet i Gellivara-frågan bevisar i den delen lika litet, som en fluga gör sommar. Så vida utskottet eljest kan skilja mellan en lagparagraf och dess tillämpning, så vida utskottet ej alldeles glömt bort, till hvilken intetsägande formalitet K. M:ts pröfning af utländingars ansökningar att få besitta fastighet nedsjunkit, samt så vida utskottet observerat huru regeringen vid denna riks dag, genom ofvan nämnda lagförslag, blott sökt vinna riksdagens sanktion å den genom årtionden fortsatta, slappa praxis, så bör ut skottet ock ha kunnat inse, att 1872 års författning kan vara bra i teorien, men är dålig i praktiken, om den nemligen får förblifva en död bokstaf, och att regeringen således rätt väl kunde behöfva ån; dagen styrkas, stödjas och s BE Sv mr.