Aftonbladet – 20 mars 1874, sida 2

Assessorskan lyckades få en viss sentimental darrning i rösten. Hon trodde sig till och med behöfva trycka den fina spetsnäsduken till sina torra ögon. Bästa mamma! För allt i verlden, säg inte så! Har jag någonsin visat mig som en otacksam eller kärlekslös son? Hvad var det nu lilla mamma hade att säga mig ? Nåväl, min käre Melcher! Du ska måhända, med de förändrade vanor och tänke sätt du iklädt dig på det senaste året,le åt mina barnsliga drömmar om ära och utmärkelse för dig; men du ler då också åt en moders aldrig tröttnande kärlek och omtanke. Jag ler visst inte åt en moders dygder, men jag ler åt mammas omständliga inledning. Hvad är nu hufvudfrågan? Jo, mitt barn, det är inte nog för menniskan att vara en utmärkt, rikt begåfvad och verksam ledamot af samhället; det är inte nog med det egna samvetets erkännande, man måste för exemplets skull eftersträfva också ett offentligt. Man måste vara litet äregirig, om inte för egen räkning så för sin familjs. Tror du inte att din Viola, om också inte din Inga,skall ha en verklig fröjd af att se dig på ett eller annat sätt utmärkt från högre ort, Kan du inte bli den rikaste affärsman, så kan du åtminstone bli en af de för insigter, snille och förtjenster mest beprisade, och till ett sådant mål är en ordensstjerna första steget. Mamma! Lilla barnsliga mamma!småskrattade Melcher. Hvad betyder en stjerna i våra dagar om inte en offentlig skylt på bristande sjelfständighet? Vi veta ju att unga löjtnanter, som resa kurir, komma bem med en hel himlakarta på bröstet, och att värdarne vid en kunglig middag eller rättare de, som under den haft de egentliga vaktmästarebestyren, hugnas med stjernor, lem de sjelfva få betala, i stället för att tå presenter eller drickspengar från nådens tand. Nej, bästa mamma, hade du ingening annat att säga mig?